"Ett klokt ord är bättre än en lång predikan"

(Indiskt ordspråk)

Det var en gång ett land där människorna levde sina egna liv. De föddes, älskade och dog utan att fundera så mycket på varför, hur eller vad. De var bara. Om de var lyckliga, visste de det inte, för de visste inte vad olycka var.

Då kom det en man som kallades Tystaren.
Egentligen kallade han sig själv nånting annat, men det namnet glömdes snart.

Tystaren var en lång gänglig man med glädjelös uppsyn. Hans ålder var svårbestämd, folket gissade på allt mellan fyrtio och sjuttio år och mer än gissningar blev det inte, för själv ville han inget säga.

Däremot talade han desto mer om hur enfaldigt folket var, som inte visste om de var lyckliga eller inte.

Naturligtvis var de olyckliga, när de inte visste om de var lyckliga.

– Själv, sa Tystaren, är jag lycklig, ty jag vet vad lycka är. Vad mer är, jag vet hur ni ska bli lyckliga.

Allt detta prat om något som kallades lycka, tänkte folket. Själva kände de bara till ordet som en benämning på en liten, ljus, öppen plats i skogen.

Så de började lyssna på mannen som talade till dem om lycka.

– Vägen till lycka, sa han, går genom försakelse. Försakelse är osjälviskhet, dämpande av begär, och tystnad.

Tystnad, tänkte folket, vad är det?

Det ordet hade de aldrig hört förut. Tystaren märkte att de inte förstod och försökte förklara.
- Tystnad är när man inte hör något.

Hur då? Undrade människorna omkring honom och blev alldeles tysta av förvåning.

- Så här, sa Tystaren och slutade tala.

Men när hans röst förklingat, började en koltrast sjunga i ett av träden intill torget, där alla stod och hörde på Tystaren. Som om den artigt väntat på att han skulle bli färdig med sitt, innan den hälsade skymningen välkommen.

Så man började bygga ett hus, som skulle bli så tätt att inga ljud skulle kunna tränga in utifrån och tillräckligt stort för att rymma byns alla tvåhundra själar.

När det blivit färdigt gick alla in i det och Tystaren lät dem höra tystnaden.

Många menade nu att detta inte var så märkvärdigt, tystnad var frånvaro av ljud, än sen?

Men om det här var vägen till lycka så var man tvungen att försöka.

I dagar, veckor och månader gick man till det stora huset för att lyssna på tystnaden, när inte Tystaren talade om de andra vägarna till lycka, osjälviskhet och dämpande av begär.

Detta var lättare att förstå, det verkade gå ut på att ge Tystaren av det man själv hade.

- Och här är vi nu, sa en av kvinnorna en dag.

Jag vet inte hur det är med er andra, men ända sen Tystaren kom hit har jag känt mig mer och mer olycklig, eller mindre och mindre lycklig.

På något sätt är det så, att ju mer Tystaren talar om vägen till lycka, desto svårare blir det att finna fram till den.

- Det är sant, sa en annan kvinna.

Jag vet inte om jag var så lycklig förut, men på något sätt bekymrade det mig inte.

- Den enda som verkar bli lyckligare är Tystaren, påpekade ett barn.

Han är både fetare och gladare nu än när han kom.

- Det är sant, instämde många av den grupp människor som samlats. Hur kommer det sig?

- Det tror jag att jag vet, fortsatte barnet.

Alla blev, utan att tänka på det, tysta i väntan på barnets förklaring.

- Jo, började barnet och satte sig till rätta på staketet, så att alla skulle kunna se och höra henne, ty nu var hela byn samlad.

- Om ni minns den dagen då Tystaren kom till vår by, så var han mager, illa klädd och mycket hungrig.

Nu bor han i det stora huset som vi byggde, han äter av den bästa maten och hans kläder är de finaste i byn.

Skulle han då inte vara lycklig, när han har allt man kan önska sig?

Nu utbröt ett allmänt diskuterande, som dock utmynnade i att barnet hade rätt.

- Egentligen, sa den kvinna som inlett diskussionen, så har Tystaren blivit lyckligare genom att tala med oss om lycka, och vi har samtidigt blivit olyckligare.

- Om det nu är så att vi blir olyckliga av att ha Tystaren här, varför låter vi honom då stanna?

- Ja, varför? frågade sig allt fler i byn.

Detta hade inte slagit dem förut, men när nu det som hela tiden varit uppenbart blev uppenbarat för dem var det också lätt att veta vad som skulle göras.

Antingen skulle Tystaren sluta prata om sin lycka och börja arbeta för brödfödan, eller också blev han tvungen att flytta.

Byns hela befolkning gick till Tystnadens Hus för att meddela dess inneboende om sitt beslut.

Han lyssnade till dem under stigande bestörtning. När de talat färdigt, sa han;

- Men om jag inte undervisar er om vägen till lycka, hur ska det då gå för er?

- Vi ska nog klara oss, som vi klarade oss innan du kom.

Tystaren gick in i sitt stora hus för att packa de få ägodelar han haft med sig när han kom, som han gjort i så många andra byar före denna.

Han var trött och besviken.

Inte heller de här människorna ville lära känna vägen till lyckan.

Så många gånger som han försökt, i så många år …

Byns invånare såg honom ge sig iväg, med böjd rygg och redan med samma härjade utseende som han haft när han kom.

En av dem ropade efter honom;

- Varför stannar du inte hos oss och lever som vi? Vi kanske kan visa dig vägen till en annan lycka än den du har?

- Nu får det vara sluttjatat om denna lycka, sa en annan. Luckorna vid dammen behöver ses över till att börja med och så har vi allt annat som inte blivit gjort den senaste tiden.

Tystaren stod och såg efter dem.

Han såg hur deras ryggar raknade och hur deras ansikten ljusnade när de gick för att ta itu med det arbete som blivit eftersatt.

Han började fundera på möjligheten att de visste mer än han gjorde, fast han hade rest så mycket och sett så mycket.

Kanske fanns lyckan här, i deras by, fast de inte hade något namn för den.

Kanske kunde han stanna här, han trivdes med de här människorna och han var trött på att alltid vara på resande fot, alltid hungrig och trött och inte hemmahörande nånstans.

Ja, det vore kanske bättre att bli kvar, arbeta, tala om vardagliga ting och ge lyckan en chans att komma ifatt.

Agneta Roisko

Nästan varannan patient i slutenvården är undernärd eller i riskzonen att bli det och löper därmed ökad risk att dö i förtid på grund av den fjärrproducerade sjukhusmaten som dessutom är full av tillsatser.

På sjukhus borde man om nån stans få näringsriktig mat!

Det är ju skandal om maten är så dålig att folk får näringsrubbningar förutom den sjukdom de vårdas för.

Försök vid bland annat Ersta visat att god, lokalt lagad mat fick patienterna att äta 15-20 procent mer, medan spillet minskade i motsvarande grad.
Orsaken till fjärrlagad mat lär ju vara ekonomin, men skulle det kanske inte bli billigare om spillet minsakde på grund av att maten är god.

Om det någon gång i livet betyder mycket hur maten smakar dessutom så är det ju när man ligger på sjukhus!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2875077.svd

Urmakaren Svante Nilsson har blivit rånad sju gånger i sin butik.

Rånvågen slår hårt mot hela butiksnäringen. Många av dem som drabbas är småföretagare.
Det är dyrt att se till att man har förebyggande åtgärder och för de små företagarna kan det ju vara en oöverkomlig kostnad.

Sånt vet rånarna också och så drabbas småbutikerna gång på gång.

Vad kan stoppa detta?

Svante säger att han klarar de ökade kostnaderna för skydd och mer än en anställd i butiken hela tiden (åtgärder som äter upp hela vinten) tack vare att han inte har lån.

Det betyder ju att nya företagare med höga lån är ordentligt illa utsatta.

http://www.dn.se/ekonomi/sju-ganger-utsatt-for-vapnat-ran-1.863525

En glad nyhet är att Östersjön börjar bli friskare.

Reningsverk i Polen har bidragande orsak.

Det är positivt att det så snart visar sig positiva effekter när man vidtar åtgärder.

Nya reningsverk och mindre fosorutsläpp är tydligen rätt medicin för den sjuka Östersjön.

Även om det nog tar tid att återställa vad vi ställt till med som människor så är det glädjande att se att det går.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=170051

Andelen norrmän som tror på Gud har stadigt minskat de senaste åren.

De som säger sig tro på en Gud har minskat med 10% de senaste 18 åren.

Säkert är det samma utveckling i Sverige.
Och vad det beror på kan man nog bara gissa.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=169992

Jag förstår att det är så att man söker hjälp när man har det svårt Björn.

Och förhoppningsvis kan kanske en diagnos ge en form av lättnad.

Att man får hjälp att veta vad det beror på att det är så besvärligt.

http://kaela.bloggagratis.se/2009/05/11/1662930-vuxna-med-adhd/