Märkligt nog har jag börjat undra om det inte är så att det finns många fler dikter om höst än om vår...
Kanske skriver poeter som tröst - till sig själva och andra....
Hätr är en dikt jag ofta tänker på
Mot skylös bakgrund
stå bokarne i bronsröd skrud.
I vindlös stillhet tiger allt,
blott stundom fjärran bortåt åsen
av knäckta kvistar går ett ljud
så sprött, så klangrent klart och kallt
som isens knäpp en vintermorgon.
Jag vandrar upp i solnedgången
mot åsens branta gråstenskam.
Av blekrött ljus en flod slår in
på barrbeströdda våta stigar
och smyger tyst från stam till stam
i skygga slingor utmed kvist och pinn
bland snårens brända senhöstgrönska.
Och allt är höstklar ro och tystnad
med luft som andas kall och ren
och doft som strömmar dävet frän.
I genomskinlig klarhet lyser
var färgtons fall kring kvist och gren,
var dagers spel bland hagens trän,
var slingas lek i lövets dallring.
Och denna djupa senhöstklarhet,
som lyser bakom lövets frans
och sveper lent kring hedens stup
sitt genomskinligt bleka skimmer,
står för min själ med sällsam glans
likt ett omätligt ögas djup
av dröm och skådan fyllt till brädden
Vilhelm Ekelund
Kaela
10 oktober 2010 11:05
Ni har en fin blogg Selma och Tanja!
ha det gott och var rädda om er!