Direktlänk till inlägg 2 januari 2012
Någon av mellandagarna bestämde vi oss för en promenad.
Inte för att vädret lockade direkt - men här gällde att trotsa regnet och blåsten för att bli av med den dästa känsla som alltför mycket mat och stillasittande ger.
Regnet yrde verkligen i blåsten - om man nu kan säga att regn yr.
Hittar inget annat ord att bildliggöra känslan av anfall av det våta kalla - från alla håll.
Stannade till - som vanligt framför ödestugan vi ofta passerar.
Såg att dörren såg olåst ut och beslutade oss för att se hur det såg ut därinne.
Det första som mötte oss var doften.
Har du tänkt på att det uppstår en speciell doft på platser där det inte längre finns människor?
Övergivenheten bor redan i doften som faktiskt gjorde mig ledsen.
Doften tog bort all lust till vidare utforskande....
Men husen står kvar.
Ledsna och flagnande.
På väg att bit för bit vittra sönder, men liksom med en slags stolthet mitt i förfallet..
Detta öde
Det vägrar att helt släppa sin gula färg.
Gardinerna sitter kvar i fönstret.
Blekta och i trasor.
Regnet mot den trasiga rutan riktar strålar mot det bara träet och tar förmodligen bort ännu lite mera av den gula färgen.
Det pågår en strid merlvilja att vara kvar viljan som vill bryta ned
Fortsätter vandringen med en slags vemod i sinnet.
Ödehus påminner om människor som ingen har omsorg om.
Kanske är det därför vemodet vägrade att lämna mig under resten av dagen.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 |
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|