Just nu, just idag - är det ditt liv  som pågår.

Du finns  - du  är värdefull och behövd. Ta vara på din stund och det liv som du har - så länge du har det.

Har du något värdefullt som du skulle vilja säga till någon - gör det nu, för i morgon eller någon gång längre fram - kan det kan vara för sent.

Vi orkar väl inte hela tiden tänka på JUST NU är allt vi vet att vi har.

Men ibland behöver man stanna upp en stund och inse att om framtiden finns eller inte- det vet inte någon av oss.

Det är de små ögonblicken som blir till vårt liv.

Ta reda på dina ögonblick idag!

Stanna upp!

Säg alla osagda ord av kärlek ....

Berätta för människor att de berör dig - att du är glad att de finns i ditt liv....

Små ögonblick blir till timmar, blir till dagar...blir ett helt liv.....

Dem jag har svårast att förstå
är de mycket kloka.
Alla förvuxna byter jag bort
mot en liten toka.

Mot ett litet flickebarn
som tror på livets under
och gläds åt allt hon inte förstår
i dessa jordsekunder.

Ler i dagens allvarslek,
rasar, stojar, larmar,
plockar bär, ger dockan mat
och somnar i pappas armar,

Världen blir så död och tom,
där snusförnuft får styra.
Stackars den som håller på
att två och två är fyra.

Himmelen är stum och stängd
för de mycket kloka.
Öppen är dess trånga port
för en liten toka.
 

Nils Bolander

Dotterson Alfons spelar minigolf....ser ut som att han styr med tungar.

Dotterdotter Linnéa och hennes pappa Niklas i Folkparken, vid plaskdammen.

Linnea väntar på sin baddräkt och ser ganska uttråkad ut.

Mamma hde glömt den i bilen.

Alfons och Linnéa

Mofar sprutar vatten på Alfons med den vattenpistol man fick om man var barn, vid glasskiosken.

För Alfons är  vattenniv¨ån perfekt.

Morfar svalkar i alla fall tårna.

      Alfons igen - vid plaskdammen.

Koncentrationen är på hög nivå.

Nu har jag plågat digt med flera foton av det bästa jag vet - de underbara barnbarnen!

Hoppas du ursäktar

Ett fint tackbrev till en nittonårig IKEA-anställd från mamman till Texas 4 år som har Downs syndrom - för att denne 19- åring höll famnen öppan för ALLA

Underbart att läsa - MEN SKA EN MAMMA I DEN SITUATIONEN VERKLIGEN BEHÖVA SKRIVA TACKBREV.

FÖR ATT HENNES SON AV EN PERSON FICK DET BEMÖTANDE SOM BORDE VARA SJÄLVKLART FEÅN ALLA SOM MÖTER HONOM!?

Vet inte om detta är en god nyhet!

Upplever det nog inte så.

Läs i Expressen

Somliga har någon
 som vinkar när de far
och sedan börja vänta
i många långa dar.

Somliga har någon
som möter dem igen,
som står där på perrongen
och kramar om sin vän.

Somliga har ingen.
De kommer och de far
och längtar efter någon
– den vän de inte har

Britt G. Hallqvist

Under en kort promenad (värmen inbjuder inte till en lång) - mötte jag det goaste lilla knyte man kan tänka sig.

En liten schäfervalp på nio veckor.

Kunde inte låta bli att låta er få se det lilla underverket!

Gissar att du har sett att Norge varnar för terrorhandling eller terrorhandlingar.

På ett plan gick en kille ombord - 24-åriga Daniel...lite mörkare i skinnet än de flesta norrmän eftersom hans mamma är från Sydamerika.

Någon passagerare fick nippran och tvingade sig in i cockpit och fick piloten att stanna planet....

Undrar om inte rädslan för terror skördar minst lika många offer som terrorn själv?

Jo jag vet och jag förstår....terrorn är just sådan - den föder en namnlös rädsla där man blir misstänksam mot alla.

Därför är den så grym och samtidigt så feg!

Men - man är ju inte terrorist för att man har lite mörkare färg på huden.

Läs artikeln i Aftonbladet.

"Jag vill ha ett vanligt liv" - ja, så sa hon till mig nittonåringen som i tidiga tonåren blev påkörd när hon var ute och cyklade.

Och blev så skadad att hennes framtid blev en framtid i rullstol.

Min mun svarade: "Jag förstår det?"

Men i min hjärna började tanken komma: Vad är ett vanligt liv?

Finns det några vanliga liv?

Jag förstod förstås vad hon menade.

Hon vill ha ett liv där hon kan möta någon att älska, få barn, och en familj som ger trygghet.

Kunna resa - på egen hand om hon vill.

Kunna gå på sina ben.

Ytligt sett kan man hitta många "vanliga liv".

Det är jag övertygad om.

Men är våra liv vanliga bara för att vi bor i rad med trettio likadana radhus, eller i en lägenhet som liknar grannens, fast spegelvänd.

För att vi har två barn liksom 80 % av våra grannar, arbetskamrater och vänner.
För att vi har varit i Thailand.

Jag tror inte att våra liv är vanliga  oavsett allt detta!

Jag tror att vi alla är ovanliga.

Underbart och fantasiskt ovanliga.

Vi är ju inga kopior.

Vi är original.

Vi är unika var och en.

En person precis som du har aldrig funnits före dig och kommer aldrig att finnas efter dig!

Så - ett vanligt liv är något som bara finns ytligt sett!

Och tack och lov för det!

Det är ju det som gör världen så spännande.
Nya människor som vi aldrig mött förr, även om de kan påminna om någon.

Men helt unika!

Det ger oss unika möten!

Önskar DIG med de här tankarna ett ovanligt härlig helg!