Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Dagen är släckt, mörkret har väckt,
stjärnor och kattor och slinkor,
fyllda av skarn, slödder och flarn,
sova polishus och finkor.
Barnet det skådar i drömmarnas brus,
hur en ängel med lyktor går runt våra hus,
och ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben´a,
tillika om armar och hals.
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son i grammofon,
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas ack ja, schajas ack ja,
gott kan det vara att veta.
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol.
Ack, ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.
Jag har alls ingenting här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om ben’a,
tillika om armar och hals.

Nils Ferlin

Som, julidagen förbrinner
i dofter, färger och sång,
så låt mig, Herre, förtäras
under ditt heliga tvång!

När åskorna dundrar och dånar
och dagen står oväderskall,
lär mig som blommorna dricka
hälsa ur slagregnens fall.

I insjöns blanka ruta
speglar sig strömolnens färd.
Så ville mitt öga få spegla
de eviga synernas värld.

Nu spelar en ensam fågel
i aftonens silvergrå.
O, låt mig som taltrasten sjunga,
när skymningen faller på.

Min Gud, som får öde marker
att blomma, dig beder jag:
Förvandla mitt hjärtas vinter
till slösande sommardag!

Nils Bolander

  Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?
Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor,
fattiga äro barnen dina, magra och fula.

Sol, vill du höra visor om isen och natten,
vägarna äro hårda och stängda äro husen.
Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.

Sol, varför är du vass som en rispande skära,
finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?

Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,
gifthus det har jag också, bakom trasiga blad.
Lys mig på mina vägar - du är dock min moder!
Död och brott blommar i ditt bländande bad.

Stackare mig som blott har dig till moder!
Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!

Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop här i skuggan och gråta,
sol, om du är min moder, gå undan och glöm mig,
sol, vill du inte torka mig - kinderna äro våta!

Dan Andersson

Orkar du inte ett steg mer,

lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet

-- tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma

-- små, små ting,

föraktade i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye

I

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss

Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!

Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen

Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

Claes Andersson

För många av oss är det kanske en överraskning att Lasse Berghagen inte bara är trubadur (vilket ju inte är så bara) utan han är faktiskt också poet.Kanske i akt och mening att skriva eegna sånger och en och annan av hans sånger (ganska många till och med) är ju skrivna av honom själv. Men dikten här nedanför har inte jag sett eller hört tonsatt! Den känns nära och vemodig!

Det känns så konstigt att tänka
att mitt liv en dag ska ta slut
att den stund jag vandrar på jorden
är en blink, högst en kort minut.
De nätter jag gått med min undran
och dansat den ängsliges vals
betyder för universum
förmodligen inget alls.

Det känns så konstigt att tänka
att mitt liv en dag ska ta slut
till den tysta majoriteten
förpassas jag resolut
Alltför kort är vår stund i livet
men kära, vår kärlek består
våra namn har jag ristat i eken
den lever i minst tusen år.

Lasse Berghagen