Till alla härliga kvinnor som läser detta!!!

Då Gud skapade kvinnan, och han hade kommit till sin sjätte dag av övertidsarbete.

En Ängel dök upp och sa; Varför använder du så mycket tid till just denna??

Och Herren svarade: "Har du sett alla specialeffekter jag måste ha för att forma kvinnan? Hon ska kunna tvättas, men är inte gjord i plast, ha mer än 200 böjliga leder,
Alla ska kunna bytas ut och hon ska kunna fungera på vilken diet som helst, hon ska ha en kropp som ska kunna föda och sköta fyra barn samtidigt, ha en kyss som kan läka allt från ett uppskrapat knä till ett sårat hjärta och allt detta ska hon kunna göra med bara två händer.

Ängeln blev förvånad över alla dessa egenskaper. Med bara två händer?....Omöjligt! Och detta är bara standardmodellen.

 Det är för mycket arbete på en dag... Vänta tills i morgon och gör henne färdig då.?

Det vill jag inte, protesterade Herren. Jag är så nära att slutföra denna skapelsen som är mitt hjärtas favorit.

Hon botar sig själv när hon är sjuk, och kan arbeta 18 timmar om dygnet.

Ängeln närmade sig och tog på kvinnan. Men du har gjort henne så mjuk, Herre??

Hon är mjuk?, sa Gud, men jag har också gjort henne stark. Du skulle inte tro på vad hon kan utstå och klara av.

Kan hon tänka?? frågade Ängeln.

Gud svarade: Hon kan inte bara tänka utan hon kan även resonera och kompromissa.

Ängeln fick syn på något, sträckte fram handen och rörde vid kvinnans kind... Herre, det ser ut som om denna modell har ett läckage.

Jag sa att jag skapat för mycket olika funktioner på henne. Det är inget läckage... det är en tår, rättade Herren henne.

Vad är den till för?? frågade Ängeln.

Och Gud sa: Tårarna är hennes sätt att uttrycka sig på, hennes sorg, hennes kärlek, hennes ömhet, hennes ensamhet, hennes lidelse och hennes stolthet.

Detta gjorde stort intryck på Ängeln.
Du är ett geni, Herre. Du har tänkt på allt. Kvinnan är verkligen vidunderlig!?

Det är hon!
Kvinnan har styrkor som förundrar mannen. De tål katastrofer, de klarar tunga bördor. Men de har lyckan, kärlek och känslighet.

De ler när de vill skrika.

De sjunger när de vill gråta.

Gråter när de är lyckliga och ler när de är nervösa.

De slåss för det de tror på.

De står emot orättvisor.

De tar inte ett nej förrän de blivit övertygade att tro på en bättre lösning.
De ger av sig själva, för att familjen ska ha det bra.

De följer en vännina till läkaren om hon har läkarskräck.

De älskar villkorslöst.

De gråter när barnen öppnar sina ögon och de glädjer sig över sina vänner som lyckas.

De blir glada när de hör om födelser eller bröllop.

Deras hjärtan brister när en vännina dör.

De lider vid förlust av en kär vän, men de är starka när de tror att de ingen styrka har kvar.

De vet att en kyss eller kram kan läka ett brustet hjärta.

Men -  det finns ett fel på kvinnan!

Hon glömmer vad hon är värd.

Det var en gång ett land där människorna levde sina egna liv. De föddes, älskade och dog utan att fundera så mycket på varför, hur eller vad. De var bara. Om de var lyckliga, visste de det inte, för de visste inte vad olycka var.

Då kom det en man som kallades Tystaren.
Egentligen kallade han sig själv nånting annat, men det namnet glömdes snart.

Tystaren var en lång gänglig man med glädjelös uppsyn. Hans ålder var svårbestämd, folket gissade på allt mellan fyrtio och sjuttio år och mer än gissningar blev det inte, för själv ville han inget säga.

Däremot talade han desto mer om hur enfaldigt folket var, som inte visste om de var lyckliga eller inte.

Naturligtvis var de olyckliga, när de inte visste om de var lyckliga.

– Själv, sa Tystaren, är jag lycklig, ty jag vet vad lycka är. Vad mer är, jag vet hur ni ska bli lyckliga.

Allt detta prat om något som kallades lycka, tänkte folket. Själva kände de bara till ordet som en benämning på en liten, ljus, öppen plats i skogen.

Så de började lyssna på mannen som talade till dem om lycka.

– Vägen till lycka, sa han, går genom försakelse. Försakelse är osjälviskhet, dämpande av begär, och tystnad.

Tystnad, tänkte folket, vad är det?

Det ordet hade de aldrig hört förut. Tystaren märkte att de inte förstod och försökte förklara.
- Tystnad är när man inte hör något.

Hur då? Undrade människorna omkring honom och blev alldeles tysta av förvåning.

- Så här, sa Tystaren och slutade tala.

Men när hans röst förklingat, började en koltrast sjunga i ett av träden intill torget, där alla stod och hörde på Tystaren. Som om den artigt väntat på att han skulle bli färdig med sitt, innan den hälsade skymningen välkommen.

Så man började bygga ett hus, som skulle bli så tätt att inga ljud skulle kunna tränga in utifrån och tillräckligt stort för att rymma byns alla tvåhundra själar.

När det blivit färdigt gick alla in i det och Tystaren lät dem höra tystnaden.

Många menade nu att detta inte var så märkvärdigt, tystnad var frånvaro av ljud, än sen?

Men om det här var vägen till lycka så var man tvungen att försöka.

I dagar, veckor och månader gick man till det stora huset för att lyssna på tystnaden, när inte Tystaren talade om de andra vägarna till lycka, osjälviskhet och dämpande av begär.

Detta var lättare att förstå, det verkade gå ut på att ge Tystaren av det man själv hade.

- Och här är vi nu, sa en av kvinnorna en dag.

Jag vet inte hur det är med er andra, men ända sen Tystaren kom hit har jag känt mig mer och mer olycklig, eller mindre och mindre lycklig.

På något sätt är det så, att ju mer Tystaren talar om vägen till lycka, desto svårare blir det att finna fram till den.

- Det är sant, sa en annan kvinna.

Jag vet inte om jag var så lycklig förut, men på något sätt bekymrade det mig inte.

- Den enda som verkar bli lyckligare är Tystaren, påpekade ett barn.

Han är både fetare och gladare nu än när han kom.

- Det är sant, instämde många av den grupp människor som samlats. Hur kommer det sig?

- Det tror jag att jag vet, fortsatte barnet.

Alla blev, utan att tänka på det, tysta i väntan på barnets förklaring.

- Jo, började barnet och satte sig till rätta på staketet, så att alla skulle kunna se och höra henne, ty nu var hela byn samlad.

- Om ni minns den dagen då Tystaren kom till vår by, så var han mager, illa klädd och mycket hungrig.

Nu bor han i det stora huset som vi byggde, han äter av den bästa maten och hans kläder är de finaste i byn.

Skulle han då inte vara lycklig, när han har allt man kan önska sig?

Nu utbröt ett allmänt diskuterande, som dock utmynnade i att barnet hade rätt.

- Egentligen, sa den kvinna som inlett diskussionen, så har Tystaren blivit lyckligare genom att tala med oss om lycka, och vi har samtidigt blivit olyckligare.

- Om det nu är så att vi blir olyckliga av att ha Tystaren här, varför låter vi honom då stanna?

- Ja, varför? frågade sig allt fler i byn.

Detta hade inte slagit dem förut, men när nu det som hela tiden varit uppenbart blev uppenbarat för dem var det också lätt att veta vad som skulle göras.

Antingen skulle Tystaren sluta prata om sin lycka och börja arbeta för brödfödan, eller också blev han tvungen att flytta.

Byns hela befolkning gick till Tystnadens Hus för att meddela dess inneboende om sitt beslut.

Han lyssnade till dem under stigande bestörtning. När de talat färdigt, sa han;

- Men om jag inte undervisar er om vägen till lycka, hur ska det då gå för er?

- Vi ska nog klara oss, som vi klarade oss innan du kom.

Tystaren gick in i sitt stora hus för att packa de få ägodelar han haft med sig när han kom, som han gjort i så många andra byar före denna.

Han var trött och besviken.

Inte heller de här människorna ville lära känna vägen till lyckan.

Så många gånger som han försökt, i så många år …

Byns invånare såg honom ge sig iväg, med böjd rygg och redan med samma härjade utseende som han haft när han kom.

En av dem ropade efter honom;

- Varför stannar du inte hos oss och lever som vi? Vi kanske kan visa dig vägen till en annan lycka än den du har?

- Nu får det vara sluttjatat om denna lycka, sa en annan. Luckorna vid dammen behöver ses över till att börja med och så har vi allt annat som inte blivit gjort den senaste tiden.

Tystaren stod och såg efter dem.

Han såg hur deras ryggar raknade och hur deras ansikten ljusnade när de gick för att ta itu med det arbete som blivit eftersatt.

Han började fundera på möjligheten att de visste mer än han gjorde, fast han hade rest så mycket och sett så mycket.

Kanske fanns lyckan här, i deras by, fast de inte hade något namn för den.

Kanske kunde han stanna här, han trivdes med de här människorna och han var trött på att alltid vara på resande fot, alltid hungrig och trött och inte hemmahörande nånstans.

Ja, det vore kanske bättre att bli kvar, arbeta, tala om vardagliga ting och ge lyckan en chans att komma ifatt.

Agneta Roisko

Att älska någon är inte en stark känsla i största allmänhet, utan det är ett avgörande, en bedömning och ett löfte.

Om kärleken endast vore en känsla, skulle det inte finnnas någon psykologisk täckning för löftet att älska varandra i nöd och lust. Känslan kommer, den kanske försvinner.
Kärleken borde rimligen grunda sig på en viljeakt, ett avgörande beslut att ägna hela mitt liv åt en annan persons liv.
Att älska är att utlämna sig själv utan garanti, att ge sig helt i förhoppning att vår kärlek kommer att väcka kärlek hos den vi älskar.

Kärlek är en troshandling, och alla som är fattiga på tro är också fattiga på kärlek.
Tro kräver mod, förmåga att ta en risk, till och med beredvillighet att acceptera smärta och motgång.
Ur "Kärlekens konst" av Erich Fromm

Vår tids paradox är att vi har högre byggnader,men lägre tålamod.
Bredare motorvägar, men smalare synvinklar.
Vi slösar mycket, men har kvar lite.
Vi köper mer,men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer.Mer bekvämligheter, men mindre tid.

Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft.

Mer kunskap, men mindre omdöme.

Fler experter, men mer problem.

Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar, men reducerat vår uppfattning om värde. Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta.

Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv.

Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka,men har problem att korsa gatan för att möta den nya grannen.

Vi har besegrat yttre rymden, men inte den inre rymden.

Vi har städat upp i luften, men förorenat våra själar.
Vi har lyckats bryta ner atomen i mindre bitar,men inte våra egna fördomar.

Vi har höga inkomster, men lägre moral.
Vi har fått ett överskott av kvantitet, men ett underskott av kvalitet.

Vi lever i en tid av dubbla inkomster, men med fler skilsmässor i en tid av vackra hus, men brustna hem.
Är det detta som kallas utveckling?

Ur boken "Sant och sånt"

Läs om hur Marie-anne Thörnströms liv förändrades för alltid en höstdag 2002.

Hon mötte allas vår mardröm.

Hur lever man vidare efter det?

http://www.hemmetsjournal.se/mera/Dodsbudet-kastade-mig-rakt-in-i-helvetet1/?id=99654

Vill vi leva i den verkliga världen som inte är fylld av ouppnåliga drömmar och fantasier  som förgyller.
Men visst vill man drömma---längta till en plats utan bekymmer...där "bara vara" är gott nog.

Tänk att längtan och förväntan, attaktion och drömmar kan rubba hela ens existens.

Visst undrar man om det är känslorna eller klokskapen som styr vårt beteende.

Det här med känslorblir allt ksvårare att förstå sig på och jag undrar om det är möjligt att släppa någon helt fullt ut om denne någon har lyckats påverka en på en nivå som ingen annan har.

Kommit under skalet och rakt in i hjärtat och etsat sig fast.

Acceptera eller förtränga?

Acceptera är det bästa och göra det bästa av situationen även om hjärtat och hjärnan är i konflikt med varandra.

Mitt förnuft säger helt andra saker än den längtan och förhoppning som gömmer sig långt inne i ett skört hjärta.

Snälla du, låt mig få vara fri från din påverkan.

Men längtan och drömmar får mig att vilja släppa precis allting bara för att få vara i din närhet.

Hur kan vissa människor påverka en så starkt? Det är den stora frågan……..

Och hitintills har jag inte hittat någon som har ett svar på den.

När vi koncentrerar oss på att ge och vara tillsammans med andra, minskar rädslan och vi kan ta emot helande själva.

Allt helande är därför självhelande. Vår inre frid överförs till andra av sig självt när vi väl har tagit emot den själva.

Smärta, sorg, depression, skuld och andra slag av rädsla försvinner när medvetandet inriktas på kärlek och frid i detta nu.

Det finns inget rätt eller fel beteende. Det enda meningsfulla valet står mellan rädsla och kärlek.

Genom att inte döma frigör vi oss från det förflutna och släpper vi rädslan för framtiden. När vi gör det kommer vi till insikt om att alla våra lärare och att varje omständighet är ett tillfälle att växa i lycka, frid och kärlek.

  Tankar av Gerhard G. Jampolsky

Att upptäcka sig själv, känna av sig själv och ha kontrollen över sig själv är något som många är rädda för, bagatelliserar eller aldrig skänker en enda åtanke.

Om vi ser till det liv vi lever idag så pratas det mycket om människolivets värde och den personliga friheten!
Vi lever i en demokrati, en demokrati som inte är självklar i många delar av världen!

Men vi som lever exempelvis här i Sverige, är vi helt fria?

Det finns många faktorer som faktist styr oss och som för många inte går att påverka.
Vi är “förslavade” under ett system som i grunden bottnar kring pengar. Vi föds, växer upp, studerar, skaffar jobb, partner, bil, hus, barn osv.

För att överleva måste vi anskaffa oss pengar via jobb så vi kan försörja oss och familjen! Dagarna och åren trallar på!
Vi längtar efter den efterlängtade semestern!
Kanske en resa utomlands?

Vi blir så uppslukade av livets alla “måsten”. En massa “måsten” som vi själva skapat.
Vare sig vi vill det eller inte. De flesta skulle bara säga: Detta är ju meningen med livet? För vissa kanske, men är det så för just dig?

Nej ska man verkligen leva det liv man till givits så borde man skänka lite åtanke om sig själv!

Med det sagt så menar jag inte att man ska vara självisk och bara bry sig om sig själv! Nej nej! Men när senast skänkte du dig själv en tanke?

Du kanske kommer hem från jobbet och sittandes framför tv:n irriterar du dig på något som hänt på jobbet.
Du bär med dig jobbet hem!
Det är ju då vi borde ge lite omtanke om oss själva.
Det är i de stunder man ger sig själv lite omtanke som man kan samla sina krafter och samtidigt bli redo för nästkommande dags utmaningar!

Vi borde ha en stund varje dag att bara vara "JAG"

Se oss i spegeln och känna att vi är riktigt okay!