Jag önskar dig inte guld mitt barn,
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv,
och stå för vad du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikligt mått,
och vänner att lita på.

Okänd poet

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Wystan Hugh Auden
Översatt av Bengt Jangfeldt

Bara ett vänligt leende,
en hälsning, varm och god,
kan vara nog att skänka
en livstrött levnadsmod.

Bara en knuten näve,
och några bittra ord
kan släcka en människas glädje
och begå själamord.

Ett bud på ett enkelt ark papper,
en enda fattig rad,
kan göra en mycket sorgsen
så obeskrivligt glad.

Bara två stränga ögon,
en tystnad, isande kall,
är nog att bringa en ensam,
förtvivlad själ på fall.

O, slösa med varma blickar
och tala så milt och mjukt!

Bara ömhet kan rädda
det som är rolöst och sjukt.

Endast den kärlek som brinner
het av människotro,
kan få ett vilset hjärtas
evighetsdröm att gro.

Nils Bolander

Ingen människa är en ö.
 
Ingen människa står ensam.
 
Varje människas glädje är min glädje.

Varje människas sorg är min sorg.

Vi behöver varandra.
 
Så jag vill försvara

varje människa som min broder,

varje människa som min vän.

John Donnes - präst och poet på 1600-talet

Bara i varsamma händer

vågar jag lägga

mina ömtåligheter

sköra som småfågelägg

på bädden av dun

bräckligt

är godiset i glädjens skålar

längtans bägare

fylld till randen

bränns av sin heta dryck

bara i stilla händer

av insikt beredda

och kärlek

kan främligskapet finna

ett gömsle

för vilsen gråt.

Eva Magnusson

Överallt finns de
- de utsträckta händerna
och de frågande ögonen
Jag känner min skuld
-jag vill trycka dem alla
och tysta frågorna i deras ögon
Men de är så många
mina två händers otillräcklighet
bjuder på den typiska turistgesten
- Sorry, no money

Eva Jagrell

På den tiden var sommaren alltid varm
den var dessutom oändlig
när det regnade
kom det en regnskur
sedan kom solen åter
det luktade våt asfalt
man fick plöja sin väg genom grannarnas
utburna krukväxter
som stod där med nyduschade blad

På den tiden fanns det alltid mammor hemma
och på fredagarna ljöd de taktfasta
slagen från mattpiskorna
i kapp med
nithammarnas slag
i hamnen

Uppgångarna doftade av
nybakade kanelbullar
och vid middagstid
spred sig doften av
dubbla strömmingsflundror
med potatismos
och lingonsylt
på torsdagarna doftade det
av ärtsoppa och plättar med
hemlagad sylt

På den tiden
badade man tills skinnet
var alldeles skrynkligt
på solvarma bryggor
fångade man förskräckta krabbor
som sedan släpptes
med sned gång försvann de
över bryggan
och plumsade tillbaka till friheten

Man sprang på starka brunbrända ben
upp och nerför
backarna i Masthugget
man gick ärenden
och la håret på grannfruarna
passade barn och hundar
och fick ett begrepp om
vad det innebar att
tjäna sitt uppehälle

På den tiden var sommar alltid sommar
vinter alltid vinter
ja varje årstid var tydlig
det fanns inte minsta tvekan
vid ett visst datum kom vårkläderna ner från vindsskrubben
vid ett visst datum bars de åter upp på vinden

på den tiden var allt inrutat
efter vissa mönster
det skapade en sorts trygghet
i tillvaron
som man nog behövde efter två världskrig

detta var 40 och 50tal
det var den tiden
när sommaren var oändlig
och aldrig tycktes
ta slut.

Ann-Christin Larzon

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

Edith Södergran

(Edith Södergran föddes den 4 april 1892,i Sankt Petersburg. Hennes föräldrar Matts Södergran och Helena, född Holmroos, var båda finlandssvenskar, födda i Finland. Edith var föräldrarnas enda gemensamma barn.

Hon dog 24 juni 1923 i Raivola i Finland (nuvarande Ryssland),
Hon var alltså mycket ung när hon dog och hann ändå sätta outplånliga spår genom sina dikter.)