Dags att knyta sig för den som har en ilkset ringande väckarklocka bredvid sängen som alarmerar strax efter fem i morgonbitti.

Säger godnatt till er alla med en söt godnattdikt!

Nu är det dags
att sova sött
känn hur kroppen
blir härligt trött.

Ännu en dag
har sprungit förbi
så underbart att vi
fick leva däri!

Idag har vi upplevt
vackra stunder
lyckliga timmar
glada sekunder.

En färggrann fågel,
minns du den?
Tror du den kommer
imorgon igen?

Ska vi rulla oss i daggen
innan någon annan är vaken?
Ska vi gunga så högt
att vi ser över taken?

Tänk vad mycket
vi har kvar att göra!
Så många färger att se
och toner att höra.

Somna nu rofyllt
mitt älskade barn
älskade knytt.
Imorgon upplever vi
allt det vackra på nytt!

Jag ska hålla dig varsamt
och tryggt i min famn
och tyst och sakta
viska blommornas namn...

Åsa Holmgren

Ett leende varar

några sekunder

men lämnar eviga spår

hos den som tar emot

och själv blir sedd

Några varma ord

dör bort i sorlet

men lämnar eviga spår

hos den som tar emot

och själv blir nörd

Evigheten

är aldrig större

än det ögonblick

som är mättat

av liv

Lena Stillman

Jag fostra vill min kärlek så
att den må likna solens ljus,
som famnar allt vad den kan nå
från rymdens klot till minsta grus.

Karin Boye

En luffare är jag – vad mera,
jag kunde ju vara en präst,
jag kunde ju vara en brukspatron
en bonde eller en häst…

Jag kunde ju vara en svala,
en kråka eller en snok,
en snok – eller kanske en blomma,
ett sommarstänk i en bok…

Nå – öster börjar i väster
och söder slutar i norr,
virrig är jag av frågor
och halsen är fan så torr…

… en luffare är jag, som halkar
förbi i vägarnas grus.
Mitt hjärta är hett som en masugn
och kallt som ett fattighus.

Nils Ferlin

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Lyckans minut heter dena dikt och är skriven av Erik Lindorm.

En trubadur som kan tolka Dan Andersson som jag tror han ville bli tolkad är Thorstein Bergman

Visst blir man imponerad över de många visor och dikter Dan Andersson hann skriva.

Han blev ju faktiskt bara 33 år.

Visa i ensamhet

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,
som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.

Ju mera jag biktar allt skräp jag har gjort
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar och stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublat i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
en god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.

Om aftonen

Det var om aftonen när sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog,
som denna glädje likt en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje till i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.