Alla inlägg den 24 februari 2008
En sång av Mikael Wihe och Björn Afzelius så här i de sista darrande minuterna av den 24 februari.
Ny vecka om en liten stund.
Sov gott!
Vi har gått med öppna ögon
i förväntningarnas tid;
Vi har blundat i besvikelse
när allting var förbi;
Men vi lever ännu.
Vi har klättrat uppför berget
till triumfens högsta topp;
Vi har handlöst störtat utför
när vi äntli'n kommit opp;
Men vi lever ännu.
Vi har vandrat i gemenskapen
med dom vi håller av;
Vi har lidit oss igenom
alla ensamhetens kval;
Men vi lever ännu.
Man har hälsta oss med värme
och med kärleksfulla ord;
Man har visat oss en avsky
som har isat vårat blod;
Men vi lever ännu.
Så det tycks som själva livet
är en motsättning i sej;
Varje kärlek bär ett minne av ett hat;
Varje ögonblick av lycka
bär en skugga av en sorg;
Varje trygghet vilar på en vilsenhet;
Men vi lever ännu. Ja, vi lever ännu.
Vi har sagt att det finns ingenting
som inte klarar av;
Vi har trott ibland att allting
en dag ändå går i kras;
Men vi lever ännu.
Så vi fortsätter att vandra,
ja, vi fortsätter att gå;
Vi vet inte hur man stannar,
vi har gått för många år;
Och vi lever ännu.
Så vi klamrar fast vid tanken
på att sträva mot ett mål,
sen får tiden visa om man tar sej dit.
Man vill ju känna att man
ändå gör nåt av sitt enda liv;
Ska man falla vill man göra det i strid;
Men vi lever ännu; Ja, vi lever ju.
Tack Ulla för att du för dikten om Chris vidare...tänk om vi alla hade den i våra bloggar....för att hedra lilla Chris och alla barn som har det så idag.
och kanske förhindra att någon av dem dödas.
Mitt namn är Chris, jag är 3 år
Mina ögon är svullna, jag kan inte se.
Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.
Vad kunde annars göra min far så arg?
Jag önskar jag vore bättre,
jag önskar att jag inte vore så ful.
Då kanske min mor
fortfarande ville ha mig.
Jag kan inte göra något rätt,
jag kan inte alls prata.
Annars är jag inlåst, hela dagen.
När jag vaknar är jag ensam,
huset är mörkt.
Mina föräldrar är inte hemma.
När min mor kommer hem
försöker jag vara snäll.
Då får jag kanske bara en
smäll i kväll.
Jag hörde precis en bil.
Min far är tillbaka från
Charlies Bar.
Jag hör honom svära
Jag hör mitt namn.
Jag trycker mig mot väggen.
Jag försöker gömma mig från
hans onda ögon.
Jag är så rädd.
Jag börjar gråta.
Han hittar mig gråtande,
han kallar mig fula namn.
Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobbet.
Han slår mig
och skriker på mig.
Jag kan smita till slut,
och springer mot dörren.
Han har redan låst den,
och jag börjar stor gråta.
Han tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.
Jag faller till golvet
med mina ben som nästan är brutna,
och min far fortsätter kalla mig fula namn.
Jag skriker 'Förlåt'
men det är försent.
Hans ansikte förvrids till
okänslighet.
Så...
Han är en robot.
En som kan allt, utom att leva
Han vandrar genom livets sal, med fokus
på dammet i hörnet
Han tror att krig är fred och att döda
är människovärde
Han förväxlar tomhet med substans
och mening med tidens ofrihet
Han talar om böcker han inte läst och liv
han bara kan ana
Han talar om livet som om det vore en
tavla eller på sin höjd ett CV
Han litar på rapport och aktuellt
Han glömmer sin barndom
Nej jag menar gömmer...
- Vad är en tanke, säger han svagt.
Han vet att tala med sig själv - men glömmer
oftast frågetecknen
Han svär åt livet, men förbannar döden
Bär skor vars spår inte vittnar om riktning
Han vill ha sex med terapeuten,
men inser inte sin sjukdom
Migrän i sina andetag och
ångest i sin penna - inte ens hjärtat är kluvet
Han planterar åska, men aldrig i sig själv
Han tycker att åren gnager i benen
men föredrar fortfarande videovåld
Så...därför låter han åren gå,
men glömmer att leva
Tack för din nya adress barnhemsbarn!
Du har så härliga bilder - och maskrosen har ett så starkt symbolvärde.
Log lite när jag såg att du givit din nya blogg det namnet!
Ja Jennifer visst är det en härlig dikt.
Edith Södergran skrev underbara dikter.
Här är en länk till många flera av henne.
En underbar historia om hur stor en mammas kärlek är
Hur mycket älskar du mig? Frågade den lille pojken sin mamma medan hon stoppade om honom i sängen. Det var en lek som han fick henne att leka varje kväll men han lät henne aldrig vinna.
Jag älskar dig 85 miljoner, triljoner mil till solen och tillbaka var den lille pojkens vanliga utmaning på hennes förklarade kärlek. Men den här kvällen var hon utmattad. Utmattad efter en dag som började redan klockan tre på morgonen, då hon tröstade honom efter en mardröm. Utmattad efter att ha lagat frukost, lunch och middag och efter att ha städat undan alla hans leksaker som hon ständigt trampade på med sina blåslagna fötter. Utmattad efter en dag som inte innehöll så mycket tid så att hon ens hann duscha.
Hon tittade in i sin sons ögon, samma ögon som hon var för evigt tacksam över att ha varit med att skapa. Hon strök bort håret från hans panna så att hon kunde andas in skönheten hos denna magiska skapelse. Och medan hon tittade på honom på ett sätt, som bara mödrar kan log hon och sa:
Du kommer aldrig att förstå hur mycket en mamma kan älska sitt barn.
Om du blev påkörd av en bil och fastklämd, så skulle jag finna styrkan att lyfta undan den för dig.
Om du behövde hjälp och jag hade brutna ben, så skulle jag finna ett sätt så jag kunde springa till dig.
Om du var hungrig och jag inte hade ätit på en vecka så skulle jag ge dig min enda måltid.
När du vandrar omkring i världen vandrar mitt hjärta med dig. Vad du känner, känner jag. Jag känner att du är lycklig genom det sätt du håller min hand. Jag hör ditt hjärta viska när du är rädd. Jag vet vad du tänker genom att se in i dina ögon.
Den lille pojkens ögon blev vidöppna, och för en gångs skull hade han ingen utmaning åt henne.
Ja precis Gilla. Du hamnade rätt.
Avdela namnet så ser du!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||||
|