Direktlänk till inlägg 25 mars 2008
Ibland finns det omständigheter som tvingar människor att ta en paus.
För ett ögonblick så stänger man ner allting.
Mina frivilligarbetare tar ibland time-out.
kan inte göra uppdrag på ett tag.
Där är toleransen stor.
Men om vi har en vän som plötsligt säger: Just nu orkar jag inte med livet- jag drar mig undan.
Klarar vi att acceptera det utan att känna oss svikna och/eller bortstötta.
När det är ett måste för att inte känslomässigt och kanske fysiskt helt gå under.
Det värsta när människor tar en paus är - det är ju inget man bokar in i almanackan.
För kunde vi göra det så skulle vi hinna avsluta alla affärer vi har omkring oss.
Nu fungerar varken livet eller verkligheten så att det i almanackan står.
Tar en paus - utbränd - sliten - tvingad att ta hand om sig själv för tillfället.
Jag inbillar mig faktiskt att om vi vågade säga det ibland till dem vi har omkring oss skulle inte lika många som nu gå i väggen.
För att slippa gå i väggen handlar det ju om att hitta en dörr.
Och att ta en paus är just en sådan dörr.
Men det är svårt gentemot omvärlden som naturligtvis inte vet varför man plötsligt tar en paus.
Frågan är - hur generösa är vi mot varandra när någon tvingas ta en paus från allting.
Hur stor medkänsla har vi?
Kan vi förstå och acceptera.?
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 | |||
31 | |||||||||
|