Direktlänk till inlägg 9 maj 2008
Jag håller just nu på och skriver uppsats, och då blir det ju en hel del vetenskaplig läsning. Nu råkar jag höra till de där märkliga filurerna som tycker att redan det, i vissas tycke, torra resonerandet kan vara njutbart, för det mesta. Men bara när det är som allra, allra bäst blir vetenskap till poesi, och idag har jag hittat en riktig pärla i det avseendet. Det är inledningen till filosofens och samhällsvetaren Michel Foucaults installationsföreläsning vid det anrika Collège de France, och den lyder så här (i svensk översättning):
"Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det - som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg - ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna."
Den du. Såna föreläsare görs inte längre... Vill du läsa fortsättningen så heter installationsföreläsningen "Diskursens ordning" och är utgiven på svenska av Symposion.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|