Gå till Gunilla och läs om den tävling där du kan vinna en av hennes diktböcker.

Det är underbara dikter...

Gunilla- här är min ängel till dig!

Gunilla det är så fruktansvärt ansvarslöst handlat så man ryser.

Vad kände denne stackars lille kille - övergiven av ännu en mamma.

Som adoptivbarn har man ju alltid övergivits en gång av en mamma- oftast ofrivilligt beroende på omständigheter och annat som ingen rår över-men barnets känsla är att det blivit övergivet.....

En fin helg önskar jag dig med en kram! 

http://kaela.bloggplatsen.se/2010/04/10/2812034-ja-man-undrar-e-k/

Ja jag har också erfarenhet av de svenska baranvårdande myndigheternas utredning för att man ska få adoptera eller ha fosterbarn och den går långt innanför skinnet.

Så visst undrar man e-k 

Kan tänkas att den amerikanska är något mildare...men även i Sverige kan man ta fel som undersökande myndighet- jag har goda vänner som har en adoptivson - han kom först till en familj där mamman ansåg att han var alldeles för jobbig -och lämnade honom till barnavårdande myndigheter?

Så hamnade han på barnhem för någon månad (för utredningen av nya föräldrar tog  den tiden) tills han kunde komma till mina vänner som fosterbarn först - och så småningom adopteras.....

Kram - och du E-K - var rädd om dig!

http://kaela.bloggplatsen.se/2010/04/09/2810155-adoptivmamma-skickade-tillbaka-sonen-till-sitt-ursprungsland-med-enkel-biljett/

En amerikansk kvinna satte sin ryske adoptivson ensam på flyget tillbaka till Ryssland med enkel biljett.

När han landade på flygplatsen hade han ett brev i fickan där det stod att han var instabil och våldsam.

Nu har Ryssland ilsknat till och stoppar troligen adoptioner till USA.

Det är väl det minsta sätt man kan reagera på.

Detta är ju både vanvård och barnmisshandel!!!!

Läs om fallet i SvD

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/adopterad-rysk-pojke-skickades-tillbaka-ensam_4545773.svd

En trubadur som kan tolka Dan Andersson som jag tror han ville bli tolkad är Thorstein Bergman

Visst blir man imponerad över de många visor och dikter Dan Andersson hann skriva.

Han blev ju faktiskt bara 33 år.

Visa i ensamhet

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,
som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.

Ju mera jag biktar allt skräp jag har gjort
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar och stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublat i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
en god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.

Om aftonen

Det var om aftonen när sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog,
som denna glädje likt en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje till i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

Det var en gång fem grannländer,  vilka alla var ute efter att lösa Det Stora Mysteriet.

Att svaret på Den Stora Gåtan var Tio, det vara alla överrens om. 

Men hur bevisa detta?

De fem Lärarna från de fem länderna hade varit oense om Metoden så länge någon kunde komma ihåg.

Arga på varandra var de också.

Var och en av de fem ansåg sig ha Den Rätta Metoden och när de andra fyra inte höll med, steg ilskan hos alla fem.

 Till slut kunde de träffas enbart en gång om året, för att alls diskutera frågan. Människorna i de fem länderna hade sedan länge slutat upp med att besöka sina grannländer.

Man höll sig till sitt land, och sina likasinnade.

 Hur de andra i de andra länderna tänkte, om de nu tänkte alls, hade man slutat intressera sig för.

Ett kallt Krig härskade.

De årliga mötena mellan de fem lärarna brukade gå till ungefär så här:

Läraren från Mellanlandet är äldst.

Han öppnar mötet med att säga:
– Jag har försökt tålmodigt år efter år, att få er andra Inse Sanningen.

Ni vägrar att lyssna.

Trots att mitt tålamod är på upphällningen, säger jag det en gång till: matematikerna i mitt land har räknat, och dubbelkollat, provat med exempel, och genomfört i verkligheten.

Bortom allt tvivel kan vi konstatera, att ett plus nio är tio.

Då säger Läraren från Längst Ut till Höger-landet:
– Det är beundransvärt, och ni är säkert inne på rätt väg, men framme är ni ännu inte. '

Hos oss har matematikerna bevisat för länge sedan att två plus åtta är tio. Inget talar för att de inte skulle ha rätt.

Nu reser sig läraren från landet Längst ut till Vänster, högröd i ansiktet:
– Det där är att håna sanningen och att förvränga fakta.

Tre plus sju är tio.

Allt annat är helt uteslutet.

Läraren från landet Allra Högst Upp ler tålmodigt, och säger med en mild röst:
– En dag kommer människorna i även era länder hitta Metoden. Fyra plus sex är tio.

Den sista Läraren, från landet Allra Längs Ner avslutar mötet med att säga:
– Mötet har som vanligt varit ett totalt slöseri med min tid.

Ni har fortfarande inte tittat på det mest uppenbara beviset, nämligen era båda händer. Fem plus fem är tio.

De årliga mötena avslutades på samma traditionsenliga vis varje år: alla fem åkte hem till sina respektive länder och meddelade folket, att fientligheterna med de andra länderna fortsätter, tills de andra envisa åsnorna lär sig räkna ordentligt.

Hur ofta pratar vi inte egentligen om samma sak - men vi säger det på olika sätt.

Vi blir så uppretade så vi inte alls lyssnar - för om vi gjorde det - då skulle vi förstå att man kan komma till tio på många sätt.

Ur boken: Visa pärlor

Johanna på UNICEF hej och tack för din påminnelse!

Ha det gott och var rädd om dig!

http://kaela.bloggplatsen.se/2010/04/09/2806850-miraklet-varen/#kommentarer

Bara liiite godis till Pixie och Linnea i påskägget. Istället varsin Pippiväska med en rolig leksak i.