Du blir bara stor om du vågar vara liten.

Okänd tänkare

Jag blir glad att höra, nina - att du njuter av det du möter i bloggen!

Då är du som jag.

Läser också en hel del bloggar, kommenterar sällan,,,,dels för att jag vill hinna läsa så mycket/många som möjligt.

Ha en riktigt bra dag Nina - Var rädd om dig!

Peter Ingestad/Överantvarda dig

Susanne jag har inte prövat så att jag ätit granatäpple för att slippa rynkor...men jag äter gärna granatäpple...underbart gott även om det inte är en frukt man blir mätt på.

Kram och ha en skön dag!

Slipp rynkor - ät granatäpple

Camilla - jag tror man ska göra båda delarna....

Ät granatäpple. kolla där i artikeln som visserligen är kort.

En bra dag önskar jag dig!

Ha det gott och var rädd om dig!

Slipp rynkor - ät granatäpple

Vill du slippa rynkig hud på ett naturligt sätt.

Ät granatäpple.

Om det hjälper eller inte det vågar jag inte uttala mig om.

Men oavsett så är ju granatäpple sååå gott- så även om vi får behålla runorna livet ristat i våra ansikten kan vi ju ändå njuta av frukten.

Och om det är sant som artikeln lovar så skyddar drukten också mot sol.

Om den gör det genom att vi äter den tror jag inte- men möjligen om vi väljer skönhetsprodukter där oljan från granatäpplet ingår-

Att harar orsakar olyckor har jag nog knappast hört talas om - men VLT berättar om en man som skulle väja för en hare och körde in i ett räcke.

Som tur är är mannen oskadd- men bilen fick bärgas från platsen.

Man brukar ju säga att man inte ska väja för mindre djur- men jag tror det är en reflex så det skulle nog de flesta av oss göra i samma situation.

Överlämna dig, med trasiga ving-
spetsar åt det terapeutiska mörkret.

Mal,eller människa? Ofta, som vågor eller flygfän,
förlorar vi den vi älskar och återfinner
en annan identitet drivande svagt över gryningen,
inte olikt en trött fjäril på en vattenyta.

Då är som i sommarmorgonen
när vi inte förmår nämna vår förtvivlan vid namn,
hustaken glittrande, outtydbara, och gatuläggningen
svävar pulserande i luften.

Och själen får plötsligt
färg och höjd, men annars ingenting som skiljer
den från världen.
Peter Ingestad

Utanför mitt fönster på jobbet hör jag förhoppningsfulla barn trava hem från skolavslutningen - och plötsligt vandrar tanken....

Juni och december var förr i tiden  i mitt liv utstressiga månader.
Alla skolor hade utflykter och fester, och likaså fritis och andra verksamheter som barnen gick på.
Det var ett bra och kul sätt att få inblick i det liv de levde .
Men som ensam förälder  med flera barn önskade man ibland att man hade kunnat klona sig.
För upp till en viss ålder var det ju jätteviktigt att mamma var med.
Så småningom blev det mindre viktigt, ja kanske rentav inte riktigt önskvärt.
Visst är det skönt att slippa just den delen.
Men på något märkligt sätt kan jag ändå nästan sakna den ibland.
Jag vet att jag hela tiden när barnen var små var rädd för hur det skulle bli när alla var utflugna.
De var ju så oerhört stor del av mitt liv.

Häromdagen mötte jag en mamma som just var i färd med att släppa sin siste av tre.
Ut till eget boende
Jag kände igen mig i hennes ångest och hennes frågor, när hon sa att nu blir det aldrig mer på samma sätt.

Nej- det blir aldrig mer på samma sätt, men det kan bli bra ändå.
Det är spännande och oerhört nervöst när de tar sina första darrande kliv över bokanten.
Men härligt att sedan undan för undan upptäcka att stegen blir säkrare.
Det är ju det man fostrar barn för.
Deras eget liv. Det som de ska leva på egen hand-kanske långt borta ifrån oss.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar
skrev ju ErikAxel Karlfeldt och det är sant.
När vi är barn längtar vi att bli vuxna och när vi är vuxna längtar vi tillbaka till barndomens bekymmerslöshet - ibland i alla fall!

Många som har små barn hör jag längta till dess att barnen är vuxna.

Jag försöker vara klok nog att inte tala om för dem att när ungen hoppat ur boet så kommer de att längta tillbaka.

Tillbaka till släng i dörrar, kladdiga fingrar på kylskåpsdörren...tvättberget...ockupationen av telefonen.

Undrar om längtan mognar med tiden - nej jag tror inte det.....längtan tillbaka och längtan framåt är kanske som en öppen famn mot nuet...