Direktlänk till inlägg 26 februari 2012
När vi står där med vårt nyfödda barn i famnen - så ler livet - och även om livet givit oss en helt ny uppgift så är det lätt att vara förälder.
Där och då behöver de oss alltid och till 100%.
Och det är inte svårt att motsvara kraven.
Mat och ömhet - närhet och värme.
Som vi njuter av att ge detta lilla värnlösa pyre.
Men vad händer sen då barnen växer och blir större?
Jag tror att det är de flestas erfarenhet att det blir svårare och svårare att vara förälder ju äldre barnet blir.
Tonårstiden tar ju priset.
I vårt hus bor en ung människa som vi älskar över allt på jorden -men som ofta vänder oss ryggen och slår igen dörren för oss.
Vi ser att denna unge har behov - men vilka? Hur gör man?
Lätt att drabbas av panik och känna det som att man absolut inte rälcer till.
Talade idag lite med mina två döttrar som nu hunnit vara föräldrar tre och ett halvt respektive fyra år.
Och en av dem sa då - det var lättare när hon var bebis.
Och då kom mina minnen fram...av hur tufft det var att bli avvisad....att inte känna att man räckte till eller dög...
Men också minnet av en dikt som min mycket visa mor sände mig i ett brev när min äldsta dotter var i tonåren och jag hade frågat henne i ett telefonsamtal: Mamma har jag gjort allt fel? Jag tror hon hatar mig.
Så här lyder dikten -
En mor kom till mig:
Säg - vad fattas i min kärlek?
Mina barn älskar mig ej
som jag dem
Jag svarade:
Likgiltighet
Lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
Då gick hon bort
Seende mot jorden
Henry Parland
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | |||
27 | 28 | 29 | |||||||
|