Maj och december var förr i mitt liv utstressiga månader.
Alla skolor hade utflykter och fester, och likaså fritis och andra verksamheter som barnen gick på.
Det var ett bra och kul sätt att få inblick i det liv de levde .
Men med flera barn önskade man ibland att man hade kunnat klona sig.
För upp till en viss ålder var det ju jätteviktigt att mamma var med.
Så småningom blev det mindre viktigt, ja kanske rentav inte riktigt önskvärt.
Visst är det skönt att slippa just den delen.
Men på något märkligt sätt kan jag ändå nästan sakna den ibland.

Jag vet att jag hela tiden när barnen var små var rädd för hur det skulle bli när alla var utflugna.
De var ju så oerhört stor del av mitt liv.
Häromdagen mötte jag en mamma som just var i färd med att släppa sin siste av tre.
Ut till eget boende
Jag kände igen mig i hennes ångest och hennes frågor, när hon sa att nu blir det aldrig mer på samma sätt.
Nej- det blir aldrig mer på samma sätt, men det kan bli bra ändå.
Det är spännande och oerhört nervöst när de tar sina första darrande kliv över bokanten.
Men härligt att sedan undan för undan upptäcka att stegen blir säkrare.
Det är ju det man fostrar barn för.
Deras eget liv. Det som de ska leva på egen hand-kanske långt borta ifrån oss.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar
skrev ju ErikAxel Karlfeldt och det är sant.

När vi är barn längtar vi att bli vuxna och när vi är vuxna längtar vi tillbaka till barndomens bekymmerslöshet - ibland i alla fall!
Många som har små barn hör jag längta till dess att barnen är vuxna. Jag försöker vara klok nog att inte tala om för dem att när ungen hoppat ur boet så kommer de att längta tillbaka.

Tillbaka till släng i dörrar, kladdiga fingrar på kylskåpsdörren...tvättberget...ockupationen av telefonen.
Undrar om längtan mognar med tiden?

««

Det var en  gång en kung som erbjöd en belöning till den konstnär som kunde måla den bästa bilden om stillhet.
Många konstnärer deltog i denna tävling.
Kungen tittade på alla tavlorna, men det var bara två som han verkligen tyckte om och valet stod

En bild föreställde en lugn sjö blank som en spegel som de omgivande högabergen speglade sig i.
Himlen var klarblå sånär som på några fluffiga vita moln.
Alla som såg denna bild tyckte att det var en perfekt bild av stillhet och frid.

Den andra tavlan hade också berg, men dom var ojämna och kala.
Från en himmel i uppror blixtrade det och regnade kraftigt.
Utmed en sida på berget rann ett skummande vattenfall. Den här tavlan såg verkligen inte fridfull ut.
Men när kungen tittade noga, såg han bakom vattenfallet en liten buske som växte i en skreva i berget
och där hade en fågelmamma byggt sitt bo.
Där, mitt i den våldsamma forsen satt fågelmamman i sitt bo . . . en bild av fullständig stillhet.

Kungen valde den sistnämnda tavlan.
Vet du varför?
 ”Därför att”, förklarade kungen, ”stillhet innebär inte att vara på en plats där det inte finns oväsen,
besvärligheter eller hårt arbete.
Stillhet innebär i stället att befinna sig mitt i detta men ändå vara lugn i sitt inre.
Det är det som är innebörden av stillhet

Ur boken: "Sant och sånt"                 

Det var en härlig dag!

Alla fåglarna hade samlats och sjöng så att fjädrarna rök.

Träden lekte med skuggteater på marken, blommorna neg och dansade med vinden, solen lyste som en sol över dem alla, och våren kunde knappt sitta still av förväntan.

Ja, se det var en fest, ty nu skulle Koltrastarna gifta sig.

Domherren såg strängt på dem, harklade sig och frågade om de ville gifta sig med varandra och leva lyckliga i alla sina dagar.

Det ville de och därmed kunde festen slå ut i full blom.

Herr Koltrast tittade på sin hustru och sade att hon var den vackraste fru Koltrast som fanns.

Fru Koltrast fnittrade och sade att herr Koltrast var den stiligaste herr Koltrast hon någonsin sett.

Se det är kärlek, det…

Men redan syntes mörka moln vid himlen.

Det blåste upp till storm, och alla kloka fåglar sökte skydd.

Men herr och fru Koltrast hade bara ögon för varandra och såg inte faran som hotade.

Innan de visste ordet av slet vinden tag i dem och kastade dem åt olika håll.

Stormen rev och slet i träden.

Herr och fru Koltrast kom allt längre bort ifrån varandra, och när stormen äntligen bedarrade var de vilse kunde inte hitta tillbaka.

Solen växte sig gul igen, och herr Koltrast började sjunga de vackraste sånger om kärlek som fanns, så att hans hustru skulle höra honom.

Men det var vår och alla fåglar sjöng om kärlek.

Stackars herr Koltrast – hans sång drunknade i kören.

Fru Koltrast flög från buske till buske och ropade efter sin make, men det var vår och alla fåglar ropade ut namnen på sina käraste.

Stackars fru Koltrast – hennes rop försvann i mängden.

Både herr och fru Koltrast ropade varandras namn och sjöng sånger om kärlek, men ändå kunde de inte finna varandra.

Och nu gick gick solen i moln.

Ett lätt duggregn tassade över skogen; alla fåglar tystnade och drog sig undan, så som fåglar gör.

Men inte herr Koltrast.

 Han kunde inte sluta sjunga, ty hans hjärta var fyllt av sorg.

Han sjöng högre och vackrare än någonsin förut.

Och det enda som hördes i skogen förutom regnets dripp, dripp, dropp var hans sång om kärlek.

Och äntligen kunde fru Koltrast höra honom.

Hon svarade honom med en sång om kärlek, och så fann de varandra igen, herr och fru Koltrast.

Lyckan var fullständig, och ända sedan den dagen sjunger koltrasten om kärlek varje gång det regnar.

Om du går ut just denna aprildag kan du höra det.
Skriven av H. Barregren

En man planterade en ros och vattnade den noggrant, och innan den blommade så tittade han litet närmare på den.

Han såg knoppen som snart skulle slå ut men han såg också taggarna.
Och han tänkte: "Hur kan en så vacker blomma komma från en växt med så många vassa taggar?"
Han blev nedstämd av dessa tankar och lät bli att vattna rosenbusken. Så den dog innan den var färdig att slå ut.

Så är det med många människor. Det finns en ros i varje själ. De gudalika egenskaperna som finns i oss från födseln växer jämte de taggar som våra fel utgör.

 Vi ser på oss själva och ser bara taggarna, det otrevliga.

Vi blir missmodiga och tänker att ingenting gott kan komma från oss.

Vi låter bli att vattna det som är gott inom oss och så dör det kanske.

Vi ser inte vilka möjligheter, vilka resurser vi har.

Vissa människor ser inte rosorna inom dem själva.

Någon annan måste göra dem medvetna om dessa

En av de största gåvor en människa kan äga är att kunna nå innanför taggarna och hitta rosorna inom andra.

Detta är vad som karakteriserar kärlek: att kunna se en människa och känna henne med alla hennes fel, men också upptäcka den ädla själen, och sedan hjälpa henne att förstå att hon kan komma över sina fel.

Om vi visar henne rosen så skall hon besegra taggarna.

Då kommer hon att blomma, och blomma trettiofalt, sextifalt, hundrafalt på det sätt som var henne givet.

Vår plikt i denna värld är att handla så att vi hjälper andra att upptäcka sina rosor och inte sina taggar.

Det är bara då som vi kan uppnå den kärlek som vi bör hysa för varandra. Det är bara då vi kan blomma i vår egen trädgård.

Ett vanligt fenomen bland oss svenskar är att tolka allt som kräver skicklighet och mod till att personen hade tur som klarade det.

Under Ingemar Stenmarks storhetstid som utförsåkare var det många reportrar som följde honom runt i Europa. En gång skulle en reporter intervjua Ingemar efter det att Ingemar hade gjort en hel serie riktigt bra åk under en månads tid och som kronan på verket vunnit ett stort mästerskap. Reportern var alldeles vild av upphetsning och rusade fram till Ingemar för att gratulera.

- Vilket fantastiskt åk, härligt Ingemar. Nu har du verkligen haft turen på din sida, eller hur? skrek reportern i mikrofonen.

- Javisst har jag haft tur, och det konstiga är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag, svarade Ingemar lugnt."

Hittade detta i ett gammalt nummer av Hemmets Veckotidning

I en liten portugisisk fiskeby återvände en fiskebåt till hamnen.
En amerikan, som råkade vara vid bryggan gav fiskaren beröm för den goda kvaliteten han hade på sin fångst och undrade hur lång tid fiskaren hade
varit till sjöss.

”Inte så länge”, svarade fiskaren.

”Ja men, varför stannade du inte kvar längre och fångade ännu  mer fisk?” frågade amerikanen.

Fiskaren svarade att han inte hade behov av mer.

Då frågade amerikanen, ”men vad gör du  den övriga tiden?”

”Jag sover litet extra länge om morgnarna, jag fiskar litet, jag leker med mina barn och tillbringar så mycket tid som möjligt med min fru. Om kvällarna går jag till byn för att träffa vänner, dricker litet och pratar om människorna i byn. När allt kommer omkring så har jag mycket att göra”.

Amerikanen avbröt honom: ”Jag har en fantastisk plan för dig! Jag har en MBA från Harvard och jag kan visa dig hur man blir rik. Du skulle börja med att fiska litet längre varje dag. Med denna extra vinst skulle du kunna köpa en större båt och kunna fånga ännu mer fisk! Med ännu större vinst skulle du kunna köpa en båt till och så vidare ända tills du har en hel fiskeflotta! Och i stället för att sälja din fisk till en mellanhand, som reducerar din vinst, skulle du förhandla direkt med en fiskfabrik eller ännu bättre, öppna en egen konservfabrik!

Sedan kan du flytta ifrån din lilla by till Lissabon och därifrån till Los Angeles eller till och med till New York! Därifrån kan du sedan styra din verksamhet och expandera över hela världen”.

Fiskaren funderade en stund och frågade sedan;

”Ja, det var en intressant plan du har för mig. Men hur många år skulle det ta?”

”10 eller 20 år”, svarade amerikanen.

”Verkligen, men vad händer sedan?”

”Efter det? Det är nu det börjar bli intressant!” svarade amerikanen med sitt bländvita leende.

”När detta händer ska du in på börsen och då kan du tjäna många miljoner”.

”Miljoner? Och sen då?”

”När du väl har tjänat dina miljoner, kan du dra dig tillbaka, slå dig ned i en liten fiskeby vid kusten, sova litet extra länge om morgnarna, fiska litet, leka med dina barn, ta en middagslur med din fru och tillbringa kvällarna med dina vänner och dricka och prata…”
Okänd upphovsman

 *  någon tänker på dig

  * någon saknar dig

 *  någon vill prata med dig

 *  någon vill att du inte har problem

 *  någon är tacksam för din hjälp

  * någon vill hålla din hand

 *  någon vill se dig lycklig

 *  någon vill ge dig en present

 *  någon älskar dig

 * någon beundrar din styrka

 * någon behöver din axel

Vårda denna dag, ty den är livet, den är själva livet dess korta lopp omsluter tillvarons sanna väsen:
lyckan i att växa,storheten i att handla sällheten i att förmå, ty gårdagen är blott en dröm och morgondagen en hägring
men lev denna dag väl, så blir gårdagen en dröm om lycka och morgondagen en hägring av hopp.
Vårda därför denna dag.
Kalidasa, 400 E Kr