Inlägg publicerade under kategorin Skillingtryck
Se sländan hon går
se sländan hon går
och ögat det flammar, hjärtat det slår,
Och sländan hon går
och sländan hon går
och jag är en nordisk flicka!
Och aldrig kan dagen bliva mig lång,
när arbetet går vid sprittande sång. -
Till fjällen jag flyr, om hyddan blir trång,
ty jag är en nordisk flicka.
Får sorgen mig fatt
får sorgen mig fatt
så spelar jag väl den skälmen ett spratt,
får sorgen mig fatt
får sorgen mig fatt
så är jag en nordisk flicka.
Jag sjunger min sång och beder min bön,
och redelig flit får alltid sin lön,
och dagen blir glad, och kvällen blir skön,
ty jag är en nordisk flicka.
Och sedan så har
och sedan så har
jag också en vän, så duktig och rar,
hans hjärta jag har
hans hjärta jag har
och jag är en nordisk flicka;
ja, när det blir vår han hämtar sin brud,
och bröllopet står vid flöjternas ljud,
och själv väver jag hans brudgummeskrud,
ty jag är en nordisk flicka.
En ny bläddring i mormorns album och när jag läser orden i denna som mormorn sjöng i princip varje dag så är det inte utan att jag undrar hur min barndom var egentligen!
Amanda satt med en krans i håren,
som ängel mild och som ros om våren.
När Herman henne sin trohet svor.
- men falskhet uti hans hjärta bor.
Amanda gångar sig ner till parken
att plocka blommorna uppå marken,
att ge åt den, som hon tyckte om.
- Men allt förgäves: ej herman kom.
Amanda går dit, där Herman bodde,
där fick hon se, vad hon icke trodde,
där fick hon först sina ögon opp:
Fick se sin Herman med en ann´ gå bort.
"
O, Herman, Herman, vänd om tillbaka
till din Amanda, den du försakar!
O, Herman, Herman, vänd om igen
till din Amanda, din trogna vän!"
"Nej, dig Amanda, jag mer ej älskar,
ty Elin haver mitt hjärta fängslat,
se Elin är nu min hulda brud.
Gråt ej, Amanda, nu är det slut!"
Amanda dignar då ned till jorden.
"O, himlars Gud, hör de grymma orden!
Och har du glömt din Amanda bort,
skall Gud belöna dig inom kort."
"O, Herman, Herman, ditt hårda hjärta,
skall en gång lida för all min smärta.
Må Gud allena nu straffa dig,
som varit otrogen emot mig."
Amanda gångar sig ned till stranden,
hon vinkar avsked med vita handen:
"Adjö, farväl, min otrogna vän,
vi träffas åter i himmelen!
O, Herman, Herman, nu jag dig beder
var ej otrogen mot den du äger,
att det ej tager ett sådant slut,
som din Amanda, du ägt förut!"
Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
"Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?"
Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.
Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har
Gamla farmor skrynklig och grå,
böjd och lutande hon synes gå,
livets börda trycker henne nu,
fordom var hon ung och rask som du.
Men hon har ett hjärta, ömt och gott.
Ack, om du det hjärtat kände blott,
skulle du, som blott till ytan ser,
älska farmor mycket, mycket mer.
Snart vår Herre farmor till sig tar,
hon är nöjd att sluta sina dar
och få vila i en kyrkogård,
där ett kors blir rest som minnesvård.
Kära barn, förljuva farmors lott,
sök att skaffa henne glädje blott!
Ty om sorg du gamla farmor ger,
hon med smärta går i graven ner.
Därför, vart din väg dig leda må,
vandra den till farmors glädje så,
att en gång på hennes döda mull
intet ogräs växer för din skull.
Ännu vid framskridna levnadsår,
levnadsår, levnadsår,
min barndomstid för mitt minne står
i all sin oskuld så trogen.
Vad det var roligt i unga dar
när jag var hemma hos mor och far,
när jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.
Jag sprang i skogen bland stock och sten,
bland stock och sten, bland stock och sten,
med nakna fötter och bara ben
och utan jacka och luva.
Och blev jag hungrig som ofta plär
så tog jag mig en handfull bär,
så tog jag mig en handfull bär
från skogens närmaste tuva.
Vad jag i vändningen då var rapp,
då var rapp, då var rapp,
med lilla vesslan jag sprang i kapp
tills hon sig murade inne.
Och lilla ekorren vig och lätt
fick understundom ta sin reträtt,
fick understundom ta sin reträtt
till trädets översta pinne.
Men blev jag trött på att ensam gå
att ensam gå, att ensam gå,
då skar jag käppar att rida på,
och det blev hästar så friska.
Men säkra tyglar av bast och bark
jag körde friskt genom skog och mark,
jag körde friskt genom skog och mark
med liten ungbjörk till piska.
Och halva dagar jag låg på knä,
jag låg på knä, jag låg på knä
och byggde båtar av bark och trä
vid dammens grönskande stränder.
Och stora laddningar utav sand
jag sände över till fjärran land,
jag sände över till fjärran land
för tusen kronor i sänder.
Jag byggde lagård, jag byggde stall,
jag byggde stall, jag byggde stall
av ris och kvistar från gran och tall
och stolt sig byggnaden visar.
Av gamla grankottar från i fjor
fick stallet hästar och lagårn kor,
fick stallet hästar och lagårn kor
och kätten kalvar och grisar.
Vad man är händig, då man är barn,
då man är barn, då man är barn.
Jag byggde såg och jag byggde kvarn
vid lilla bäcken den klara.
Miljoner plankor det skar min såg
och tusen tunnor av korn och råg,
och tusen tunnor av korn och råg
min lilla kvarn kunde mala.
Visst var den enkel min barndomstid,
min barndomstid, min barndomstid
men varje minne som knyts därvid
jag ska bli trogen för livet.
Jag ska ej glömma de sälla dar,
när jag var hemma hos mor och far,
när jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.
en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.
Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.
Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.
Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.
Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.
Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.
Så bister, kall sveper nordanvinden
om stuguknuten den sena kväll.
I stugan sitter så blek om kinden
en liten flicka vid spisens häll.
Den bleka hyn och de tärda dragen
de vittna tydligt om sjukdom, nöd,
och hennes pappa har hela dagen
för krogen glömt skaffa barnen bröd.
I kalla stugan vid fönstret sitter
bror Axel skådande upp mot skyn,
och minnets hägring, än ljuv än bitter
omväxlar snabbt för hans inre syn.
Fast tåren skymmer hans blick han sjunger:
Gråt icke Ester, min syster snäll.
Snart kommer pappa och då vår hunger
skall fly sin kos, vi få mat i kväll.
Men minns du Axel när mamma levde
hur annorlunda det var mot nu.
I kalla stugan vi ej behövde
på pappa vänta, men kära du
lyft upp mig sätt mig vid fönstret neder,
jag vill så gärna mot himlen se.
Där aftonstjärnan hon blickar neder
kanhända mamma vill mot mig le.
Så mamma gjorde, jag minns så gärna
när hon om kvällen mig sjöng till sömns.
Men titta Axel där föll en stjärna,
hon sade ofta min mamma ömt,
att när en stjärna från himlen faller
en själ får flytta till himlen opp.
När jag till slutet går hem då faller
väl ock en stjärna utur sitt lopp.
Men låt mig bror i din famn få vila,
det är så kallt och jag är så trött.
Och Axel tager sin syster lilla,
uti hans armar hon slumrar ren,
Han sitter tyst liksom för att vakta
och gungar syster som slumrar ren,
mot himlen blickar, då faller sakta
en stjärna ner ifrån himmelen.
En liten stjärna, så sade Ester,
skall falla när jag går hem till Gud.
Så tänkte Axel och skådar efter,
och lilla syster har ren fått bud.
Se ögat brustet och bleka kinden
ej mera fåras av sorgens tår.
Ej mera isas av kalla vinden,
förklarad Ester för tronen står.
Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandrinsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav.
Hon, omedveten därom, fick vara
en missionär som från syndens stig
den arme drinkarn fick återföra.
Men kära, vem skall få föra dig?
Du som i lustarnas land vill dröja,
se Jesus klappar på hjärtats dörr.
Ack öppna, skynda för Gud dig böja,
du ångra skall att det ej skett förr.
En annan av "mormorns" sånger:
i en djup oändlig skog
svarta moln där åskan slog
gick ett litet barn en gång
dagen lång
ja den dagen var så lång
himlen mörk och skogen trång
barnet i sin ensamhet
gick och grät
grät och tänkte
aldrig mer
jag min faders boning ser
här i mörker köld och nöd
blir jag död
just då så förtvivlad var
molnen vek
och solen klar
stråla fram och i dess ljus
faderns hus
Allt var nu på stunden gott
allt stod ju som förr det stått
samma hem och samma far
allt fanns kvar.
Så min vän går ofta du
djupt i mörker kanske nu
vet ej vart du kommen är
vart det bär
Men så visst som Gud är kvar
och en evig trofast far
skall och du få hjälp och tröst
vid hans bröst
önskar jag alla kära bloggvänner
med en liten sång som nog en del av er känner igen:
John Blund den lille
med paraplyen
han känner alla små barn
i byen
Var liten pojke
var flicka snäll
han kommer hem till
varenda kväll
I praplyen han gömmer drömmar
en saga ut ur dess inre strömmar
när blott du somnat och sover gott
John Blund dig visar ett sagoslott
Av diamnater lär slottet vara
en liten prins och prinsessor rara
bor däruti med en liten fe
som är det vackraste man kan se
men - för att få se det
du måste lova
att hela natten beskedligt sova
och hela dagen mot mor och far
sen vara lydig och snäll och rar!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | |||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
||||||
|