Har just läst ut boken "Inspärrad" av Teresa Cooper.

En skakande berättelse om en engelsk flickas barndom och tidiga tonår.

En berättelse som för läsaren långt in i det mörkaste mörka.

Ett hjälplöst barn och en mycket ung flicka som misshandlas, tvångsdrogas och utsätts för vidriga sexuella övergrepp.

Man har svårt att förstå att det handlar om 1980-talet.

Citerar här från bokens baksida:

”Teresa Coopers historia är hjärtskärande från första början. Hennes mor var psykiskt sjuk och hennes far gravt alkoholiserad, och Teresa omhändertogs redan som spädbarn.
Efter att ha tillbringat sin barndom på olika barnhem, skickades hon till ungdomsvårdsskolan Kendall House i Kent. Det var innanför dessa murar som hennes mardröm började. Inom tjugofyra timmar blev Teresa utsatt för den ökända inspärrningsmetoden, under vilket hon blev injicerad med farligt höga doser av sinnesförändrande droger och hotades med 163 dagar i isoleringscell om hon kämpade emot. Efter tre års helvete trodde Teresa att hennes mardröm var över men en annan skulle just börja..”

Att följa henne genom detta svåra ger svarta ärr på själen som kommer att kännas länge.

Om boken inte skulle ha ett helt annat slut - om en ung kvinna som vinner över systemet därför att hon aldrig ger upp (och som idag arbetar  för att förändra det brittiska rättsystemet och socialförvaltningen.

Målet är att samhället bättre ska kunna skydda omhändertagna barn mot att bli utnyttjade och misshandlade av läkare, fosterföräldrar och barnhemspersonal ) ja då skulle jag ha ångrat att jag läste den.

Men att få se hur en ung fullständigt utsatt och skyddslös flicka lyckas trots allt detta - det ger hopp om möjligheter även där man inte kan spåra några sådana för stunden.

Jag köpte boken här:

"Medmänsklighet och snällhet är något man kan lära sig.

Man skulle kunna göra så otroligt mycket åt det här om man jobbade med det på ett systematiskt sätt.

Medmänsklighet är ett ämne som borde tas upp i skolan."

Orden är Stefan Einhorns som just kommit ut med en ny bok: "Medmänniskor"

Du som gillar Stefan Einhorn kommer att tycka om boken.

Du kan köpa den här

eller här

Jag har ägnat förmiddagen idag åt att läsa en bok som slitit mitt hjärta i bitar och fått mina tårar att rinna...och rinna....

Boken heter: Jag önskar dig ett vackert liv"

Boken är en brevantologi av koreanska mödrar som tvingats lämna sina barn till adoption.

jag skulle vilja skriva ner något brev - men väljer att inte göra det eftersom jag inte kan hitta ett enda som går utanpå de andra.

Jag säger bara: Läs boken!

Särskilt om du är förälder till ett utomlandsadopterat barn - eller om du är ett barn som adopterats till Sverige från ett annat land.

Jag fick låna boken av en vän men skickar efter den här för att jag vill kunna gå tillbaka till den - om och om igen.

Finns det en moderskärlek så helt utan egoism - som den kärlek som får en mamma att avstå sitt barn i förhoppningen att barnet ska få ett bättre liv än man själv kan ge det?

Tillbringat ett par timmar i går eftermiddag och en timme idag med att läsa: "Sommaren med Gabriella i parken"  skriven av Arne Jernelöv.

En barn föds - med kejsarsnitt.

Allt ser ut att gått bra....men efter fem minuter slutar barnet andas.

Hon intuberas.

Lilla Gabriella har flera olika sjukdomar.

Bland annat en sjukdom som gör att hon slutar andas i sömnen.

hennes första år tillbringas på sjukhus.

Runt ettårsdagen tar läkarna försiktigt upp frågan om framtiden med föräldrarna.

Vad finns det för alternativ?

Läkarna föreslår att man stänger av apparaturen - föräldrarna funderar på att ta hem sin dotter och få hemmet förvandlat till ett minisjukhus.

Miljöforskaren Arne Jernelöv tillbringar stor del av av sommaren med sin ettåriga dotter i sjukhusparken, om det som är omkring dem och om de fruktansvärda alternativ som föräldrarna står inför.

Berärttlsen är lågmäld och saklig men med en ton av sorg och omöjlighet som träffar hjärtat mitt i och stannar där - ger tankar.

Hur skulle jag ha valt?

Hur är det ens möjligt att välja?

Jag ska inte avslöja mera än så - men jag lovar att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Och helt klart kommer det att bli en sån där bok som jag kommer att bära med mig - länge....

Kanske ska jag tiiilägga att familjen bodde i Österrike där valet om huruvida apparatur ska stängas av för obotligt sjuka ligger på föräldrarna.

Boken gavs direkt ut i pocket och finns att köpa på många ställen.

Jag köpte min här

Vet inte om ni har läst boken: Pojken som kallades "Det"

av Dave Pelzer.

En bok som skakade om alla sina läsare tror jag.

Den gav insyn i en barndom som man kanske helt hade velat slippa se.

Handlar om ett barns kamp för att överleva mot alla odds.
När Dave Pelzer vid tolv års ålder omhändertogs av myndigheterna uppdagades en skakande historia.
Sedan fyra års ålder hade han vanvårdats och systematiskt misshandlats av sin psykiskt sjuka mor.
Dave isolerades successivt från sin pappa och sina bröder.
Han behandlades sämre än en hund och många gånger önskade han att han skulle få dö.
Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv.

Nu har Dave skrivit sin fjärde bok: "Att hjälpa sig själv"

En riktigt bra bok tycker jag som jag verkligen rekommenderar.

Jag köpte den här

Stor del av helgen har jag ägnat åt att läsa en helt underbar bok: "Ljusets dotter" av Elisabeth Nemert.

Det är en historisk roman från 1770 talet.

Bokens huvudperson är Maria - den unga dottern i förmansfamiljen på Edsbergs slott i Sollentuna.

Pappan är rå och grym - och Marias mor en kuvad och slagen kvinna....

Här kommer et litet utdrag ur boken:

"Tyst, utan att så mycket som en viskning kom över hennes läppar räknade hon slagen,försökte mäta smärtan.
Tyst formade hon orden, bad samma bön till den frånvarande guden däruppe i sin himmel att fadern skulle sluta, att han äntligen skulle ha tömt sin vredes bägare i botten.

Och det innan det var försent,innan moderns sargade kropp skulle ge upp, innan hennes plågade själ bestämde sig för att lämna sin jordiska boning.

Hon bad till Gud att han skulle förbarma sig över dem, att han skulle hejda faderns hårda knytnävar innan de nådde sitt mål, moderns skyddslösa kropp.

Men som så många gånger förut tycktes hennes ord stanna inom henne, de saknade kraft, eller var det kanske hopp?

Minnen från en barndom av skräck, av rädsla för att modern skulle tas ifrån henne, hade tvingat henne att glömma, tvingat henne att förneka minnena. men ibland, i drömmen, när vaksamheten gått till vila kastade de sig över henne likt hungriga vargar.

När hon som liten försökt gå emellan, försökt hindra fadern att i fylla och raseri ge sig på den han inför Gud, präst och församling lovat att älska och ära i nöd och lust.
Hon bar fortfarande på spåren, skulle få göra så under resten av sitt liv.

Genom den tunga väggen intill kammaren trängde ljuden av faderns tunga andhämtning och moderns kvävda snyftningar.
Ännu en gång räknade hon slagen, försökte mäta smärtan."

Som ingen tidigare bok jag läst visar Elisabets roman vad som händer med barnen i den familj där mannen misshandlar sin kvinna.
Det som hände i slutwet av 1770 talet i förmansstugan det händer ju fortfarande i miljonområden, radhus och villor i vårt land.

Så trots att detta är en historisk roman är den skrämmande aktuell.

Elisabets sätt att behandla språket är såå begåvat - och jag har verkligen fått en ny favorit bland nutida svenska författare.

Kan varmt rekommendera boken.

Jag köpte den här

Det händer nu och då att jag läser en deckare.

När jag fick boken "Svärmaren" av Anna Bovaller i min hand, var författarinnan fullständigt okänd för mig.

Efter att ha läst en bit i boken förstod jag att detta var andra boken i en slags triologi.

Något som inte hindrar att det fungerar alldeles utmärkt att läsa boken för sig.

Historien är kanske inte så där jjättespännande i början -  det blir lite lösa trådar och det är ju aldrig bra.

Men det blir bättre undan för undan och upplösningen är ok, inte helt väntad och självklar vilket är ett plus.
Lite trög  som sagt - i början - kanske just på grund av de parallella historierna...men en bok som håller tanken fången  så snart man kommit in i handlingen.

Petra får uppdraget att klarlägga Victorias bakgrund och avslöja hennes hemligheter.

 I det pussel som detta uppdrag kommer att likna håller hon jämna steg med polisens utredning Ja - i det oväntade och spännande slutet kommer Petra till och med steget före poliserna.

Man kan säga att boken egentligen är flera historier i en - medan romanens röda tråd är mordet på Victoria Fors .
Petras kollega, som hon hittar mördad¨på deras gemensamma arbetsplats, advokatbyrån.

Här nedanför kan du höra Anna själv berätta om sin bok.

 En välskriven, traditionell pusseldeckare som underhåller och håller intresset vid liv.

jag kommer definitivt att hålla utkik efter böcker av Anna Bovaller i framtiden.

Det finns många ställen att köpa den på.

Jag köpte min här

Relationen mor-dotter är alltid något speciellt.

Och att mista sin mor är en tung upplevelse för alla - eller i varje fall de flesta kvinnor.

Har just läst boken: "Du ser draken gemom fönstret" av Chaörotte Qvant.

En av de mest närgångna berättelser om hur det är att mista sin mamma som jag har läst.

Särskilt som Charlotta just blivit mamma själv.

Boken handlar om hennes mors sista månader i livet.

Det finns några rader som har stannat särskilt i mig.

"Jag är rädd, liten, ensam, rädd.

Det är nu jag skulle behöva vara i mammas famn och hon skulle säga att blir bra. Måste bli bra. Det bara måste. Det finns inga andra möjligheter"

Detta är en bok som jag varmt rekommenderar.

Det är ingen bok man orkar sträckläsa - och det går åt ganska mycket pappersnäsdukar.

Vissa avsnitt rinner tårarna oupphörligt.

Jag skrev själv en bok "Ända ut till den yttersta udden" om när min mor drabbades av cancer och lämnade oss.

Jag befann mig så att säga i motsatt läge gentemot Charlotte....min yngsta var på väg att flytta hemifrån.

Men jag kände ändå igen så mycket av det Charlotte beskriver.

Önska dig boken och tipsa om att man kan köpa den här"Du ser draken genom fönstret - det gjorde jag