Trots att 20 personer fanns i närheten var det bara Pontus Klingspor som rusade till undsättning när hunden kastade sig över mamman med de två barnen skriver Aftonbladet.

Fruktansvärd upplevelse för den lilla 6-åringen - och för hans mamma som inte lyckade sparka iväg hunden.

Heder till en Pontus - en hjälte som kastar sig in och räddar barnet.

Utan att tänka på sitt eget skinn.

Så kan jag ju undra varför man går omkring med en hund som är så farlig om man som denne hunds matte inte ens är stark och har sån pli på sin hund att man kan hålla den kvar i koppel.

Skönt att veta att den inte finns längre

Bilden lånad här

Nu startar försäljning av semlan - denna fastans egen bulle - ute i butiker och på konditorier skriver Dagens Nyheter

Jag undrar om det finns fler än jag som vill ha hunnit svälja julskinkan innan vi ställs inför semlorna?

Kanske är det bakåtsträvande, men isåfall är jag en bakåtsträvare - i varje fall på just semlans område.

Man misslyckas inte förrän man slutar försöka

Graffiti på en vägg

Idag är det lördagen 7 december och August och Augusta har namnsdag!

Jag gratulerar!

6 324 (män och pojkar heter August  i vårt land - det är ett namn med latinskt ursprung. "Augustus" betyder "den (gudomligt) uphöjde" eller "den vördnadsvärde" på latin.
Det var ursprungligen ett hedersnamn tillägnat kejsar Augustus och kom därefter att användas som titel av flera romerska kejsare.

3 781 kvinnor i Sverige heter Augusta.
Det är en femininform av Augustus, och har använts i Sverige sedan 1600-talet.

Glad att läsa i Dagens Nyheter att 10 000 samlades för att delta i en manifestation mot våldet i Malmö.

Som blivit så hemsökt av mord och våld den senaste tiden.

Men  - det borde ha varit många fler!

Jag skulle velat sett Malmöborna gå "man ur huse" - dvs - varenda människa som bor i Malmö borde ha varit ute och protesterat.

Då skulle jag vågat tro på att det skulle bli ändring.

När man vet att Malmö har 280 000 invånare - så var det ju var 28:e Malmöbo som var ute.

Så visst - det är bra - men inte nog.

Känslan av skuld - vad allt får den oss inte att göra som vi egentligen inte vill.

Skulden som andra givit oss - kanske fick vi den redan när vi var små och insåg att älskad blir jag om jag gör som de vuxna vill.

Och varje gång du inte gjorde som de ville - ja då klämde skulden till om din bröstkorg så du knappt kunde andas.

Den skuld som andra lagt på våra axlar - den ska vi göra oss fria ifrån.

Den tillhör inte oss.

Den är en ockupant.

Skulden slår ofta till direkt när vi inte lyckas med att tillgodose andras behov, inte varit snälla nog att eller inte gjort det som förväntas av oss. 

Om du bara gör alla lyckliga så är du omtyckt!

Är det kanske så illa att din livsbil har skulden som chaufför?

Då kan du vara övertygad om att du hamnar i diket.

Avskeda denna chaufför som bara ser till att du kommer helt fel.

Alla har vi ett behovav att känna tillhörighet och de här felaktiga  skuldkänslorna kommer ur en rädsla att bli utesluten. En skuld som begränsar oss, som vi använder för att slå ner på oss själva - den måste vi se till att bli av med.

Man skulle kunna säga att den här felaktiga skuldkänslan - eller falska skuldkänslan om man hellre vill använda det uttrycket beror på att man blivit felprogrammerad.

Då gäller det att programmera om sig själv.

Att tala om för sig själv att man duger - att man är bra- gör bra saker-och har rätt att vara älskad för den man är.

Ingen av oss är fullkomlig och det är tur det....det skulle kännas ensamt för den människan.

Men DU är värd att älska - DU är guld som glimmar mot andra människor.

Säg detta till dig själv gång på gång varje dag.
Och så småningom - undan för undan - kommer du att upptäcka att felprogrammeringen håller på att suddas ut och du börjar se på dig själv på ett nytt sätt!

Avslutar tankarna med Sonja Åkessons dikt: "Skulden har inget hem"

Skulden kommer krypande.

Skulden har inget hem.

Skulden vill gärna ha ett hem.

Jag tränger ut Skulden.

Skulden är inte min.

Jag är inte något slags hem

om den tror det.

Varken husse eller matte

om den tror det.

Jag är bara ett barn, nästan.

Bara en leksak.

Möjligen är jag Skuldens leksak.

Jag vill inte vara Skuldens leksak.

Den kan ge sig iväg!

Men vart?

Så den stannar.

Ibland är den tyst.

Ibland ligger Skulden och sover.

Det är då man – nej!

Den spetsar öronen.

Den ömkar sig.

Ylar.

Den har inget hem.

Ingen vill ha den.

Ingen människa vill ha den.

Gud vill inte ha den.

Det kan inte vara annat än prat

att Gud vill ha den.

Men den lever.

Den måste ha sitt.

Finns det ingen man kan vända sig till

för att få hjälp med Skulden?

Nej.

Det finns ingen assistent eller kurator,

inget uppsamlingshem,

inget gömställe av något slag.

Det finns förstås de som säger

att de tar på sig Skulden.

Tro aldrig på dem!

Skulden kan man inte ta på sig.

Skulden kryper in i en.

In under huden, i mjälten, i benmärgen.

Men Skulden har inte sitt hem där.

Skulden har inget hem.

Sonja Åkesson

En av de allra bästa nyheter jag läst på länge är att vi i Sverige denna jul har givit flera och större gåvor till välgörenhetsorganisationer än tidigare.

Vi är på rätt väg.

Det är så vårt land kommer att må bättre och bättre.

Gott hopp om 2012 alltså.

Och en innerlig önskan att gåvorna i år vid juletid ska bli ännu flera och ännu större.

Läs mera i Dagens Nyheter