Jag hörde här om dagen talas om en man som just fått en cancerdiagnos. Och den var hård.

Inoperabel cancer.

Jag kände till detta- men inte det jag kommer att berätta här.

Han var mitt i livet mitt i karriären med tre tonåringar därhemma.
Jag har aldrig träffat honom, men jag känner hans syster.

Hon berättade att det första han gjorde efter diagnosen var att ta med sig hela familjen på en revy.

Ganska snart därefter berättade han för sin fru hur det var. Och därefter berättade de tillsammans för barnen. Två flickor och en pojke mellan 14 och 17 år.

Han visste att han skulle ha i bästa fall fyra till fem månader på sig att göra saker.
Han och hans fru kom överens om att utifrån vad de hade pratat om att de längtade efter att göra - se till att genomföra så mycket som bara gick av det!

De sålde sin villa och sin sommarstuga för att flytta in i en hyreslägenhet.

Så åkte de till Kuba. Det hade de pratat om att de ville se.
Därefter till New York.
Hustrun hade en del innestående semester.
Därutöver tog hon först tjänstledigt och sedan vård i livets slutskede när hennes man inte längre orkade göra dessa saker.
De köpte kokböcker och lagade mat de talat om att pröva. Gick på konsert och bio.
Efter en ganska tuff strid med barnens rektorer fick barnen extra ledigt då de åkte iväg.

Kort sagt. De försökte uppfylla alla drömmar.
De hade många fina stunder och både barnen och hustrun säger ett de inte ångrar flytten eller att det blev lite kärvt ekonomiskt och extra krafttag i skolarbetet under hemmaperioderna.

14 - åringen hade sagt till sin mamma häromdagen: "Vadfint det var när vi stack förra året, till Grekland sista april. Vi fick verkligen vara med pappa och jag kommer alltid att bära honom inom mig.Det har gjort att jag har funderat över dem idag! Burit i mina tankar.

Så här kan eller vill nog inte alla göra.

Men det kändes bra att höra att de upplever att det de arrangerade är en hjälp nu.

Pappan gick bort i september 2016.
De fick faktiskt nästan ett halvår för att göra spännande saker innan hans tillstånd krävde vård..Som hans hustru gav honom hemma. (i samarbete med lasarettet förstås)

Jag har som sagt tänkt mycket på den här familjen idag!

Och funderat på hur viktigt det är att vi var och en tillsammans med våra allra närmaste får se till att den sista tiden i livet inte bara blir en väntan i dödens väntrum!
Att vårt liv är liv - så långt det är möjligt och på det sätt vi var och vill ha det!

 

Stina

1 maj 2017 09:12

Så sorgligt, men ändå så fint samtidigt! Att dom hann göra så mycket tillsammans innan mannen dog, fina minnen!
Konstigt att det många gånger måste hända något innan det blir av att man gör saker tillsammans.../ Stina

Kaela

1 maj 2017 10:28

Ja visst är det konstigt.
Vi vet ju egentligen att det inte finns några löften om morgondagen - så det gäller att göra det viktiga idag!
Ha en riktigt fin 1 maj Stina. Hoppas du har lika fint väder som det är här!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar  mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute.   ...

  Men vad är nu detta? Moses i soffan!   Ingen hund i soffan sa vi ju! Men vem kan motstå?    Ta hand om dig och de dina, det viktigaste av allt.     ...

          Du som nu och då tittat in till mig under åren kanske saknar morgonrapporten med grattisar med mera.   Orsaken är ju minständigt försämrade syn- Jag väntarr på det program som, ska lunna ge mig nya möjligheter. Den väntan ...

             Plusgraderna har återvänt till Norrköping. Och med dem slasket.   Ingen sol varken idag - 4 januari  eller imorgon - trettondagsaftonen som det ser ut.   Dagens officiella tema; 4 JanuariPunktskriftens dag*Världshy...

    På minussidan även idag. Ingen direkt vind vilket nog gör vädret ännu skönare.     Dagens officiella tema:   3 JanuariJ.R.R Tolkien day   Alfred och Alfrisa har namnsdag och grattas så varmt! DU som har födelsedag idag får...