I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flräsigt klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick.

En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.

Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten.

Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten - kunnig i landets språk - försöker överbrygga genom ett samtal.

"Ni kommer att få fin fångst idag."

Huvudskakning från fiskaren.

"Men jag har hört att vädret är gynnsamt."

Huvudnickning från fiskaren.

"Ni ska alltså inte fara ut?"

Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager honom.

"Å, ni mår inte bra?"

Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord.

"Jag mår alldeles utmärkt", säger han. "Jag har aldrig mått bättre."

Han reser sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: "Jag mår alldeles fantastiskt bra."

Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta: "Men varför far ni inte ut då?"

Svaren kommer prompt och knappt. "Därför att jag var ute redan i morse."

"Var fångsten bra?"

"Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två dussin makrillar…"

Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln.

Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.

"Jag har till och med nog för imorgon och i övermorgon", säger han, för att lätta främlingens sinne. "Får jag bjuda er på en av mina?"

" Ja, tack."

Cigaretter sticks i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.

"Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter", säger han, "men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar … föreställ er det."

Fiskaren nickar.

"Ni skulle", fortsätter turisten, "fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag - vet ni vad som skulle hända?"

Fiskaren skakar på huvudet.

"Ni skulle senaste om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis få större fångst - en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle …", entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, "ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio.

Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder - och sen…" - åter mister främlingen målföret av entusiasm.

Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innersta skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.

"Och sen", säger han, men åter blir han stum av upphetsning.

Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.

"Ja, sen?" frågar han tyst.

"Sen", säger främlingen med stilla hänförelse, "sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen - och se på det härliga havet."

"Men det gör jag ju redan nu", säger fiskaren, "jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig."

Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.

Ur boken: "Långsamhetens lov"

Efter en föreläsning av en mycket duktig filosofiprofessor ställde en av eleverna frågan: Professorn, vad är meningen med livet?

De andra eleverna skrattade och gjorde sig färdiga för att gå, men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta lite.
Han tittade länge på eleven och sa sedan:
Jag ska svara på frågan.

Han tog upp sin plånbok ur fickan och tog fram en liten spegel.
Sedan berättade han följande historia:
När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde i en by långt ut på landet. En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen. Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.

Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt. så jag behöll den största biten. Det var den här. Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund. Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen. Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.

Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då för att återuppta lekens utmaningar. När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv. Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det. Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.

Jag är ett fragment av en spegel. Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har, reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden. In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något hos dem till det bättre. Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.

Det är det som är meningen med mitt liv.

Ur boken: Sant och sånt

Bilden följde med mailet

Fick ett mail idag från en väninna som tycker att jag har för många järn i elden...vet inte var hon hittat "instruktionerna" eller om hon författat dem själv- men jag tror att vi är många som behöver dem....

Här kommer de:

Öva dig i att göra ingenting
inte ens att rulla tummarna.

Det är nyttigt och viktigt att låta hjärnan vila helt,
att bara slappa och slöa.

Man kan sitta på en stol en stund
och bara titta på tapeten,

eller ligga i soffan framför teven
och slöstirra på något riktigt ointressant

- sport, kultur, en såpa, ja vad som helst.
Men se till att ingen kommer och stör -

och stäng av mobiltelefonen,lås dörren
Njut en stund med bara dig själv.

Andas från magen, och slappna av.
Ta ett skönt bad

Alla behöver en stund för sig själv
Din tid är bara din....

Lånar några eftertänksamhetens ord från Virgina Satir att suga på idag:

Jag tror att den största gåvan
jag kan tänka mig att få av någon människa
är att bli sedd av henne,förstådd och vidrörd av henne.

Den största gåvan jag kan ge är att se, höra, förstå
och att vidröra en annan människa

Svara på följande frågor: Om du fick väja något ur den här listan som present till någon - vem skulle du välja?

Ta en titt på dessa 50 av livets höjdpunkter och ställ dig samma frågor igen.

1.. Att bli förälskad.
2.. Gräsdoften efter regnfall
3.. Ett varmt bad.
4.. Ingen kö i affären.
5.. En speciell blick.
6.. Att få ett härligt e-mail eller post från oväntat håll.
7.. Att köra en tur efter en fin väg.
8.. Att höra din älsklingslåt i radion.
9.. Att ligga i sängen och lyssna till regnet utanför.
10.. Varma, mjuka handdukar.
11.. Att finna att tröjan som du gärna vill ha, är på rea.
12.. Att äntligen hitta en toalett.
13.. Ett långt telefonsamtal med en god vän.
14.. Ett bubbelbad och all tid i världen.
15.. Att skratta så tårarna rinner.
16.. Att se en man gråta till en gripande film där de blir lever lyckliga i alla sina dagar.
17.. En strandpromenad i blåsten med en överlycklig hund.
18.. Att hitta pengar i en gammal jacka.
19.. En kram från ett barn.
20.. Din käraste som ringer mitt i natten för att berätta att han/hon älskar dig
21.. Att springa igenom en vattenspridare.
22.. Att skratta utan någon som helst anledning.
23.. Att ha någon som talar om för dig att du är underbar.
24.. Att le inombords åt en gammal historia eller händelse.
25.. Vänner som plötsligt står framför dörren därför att de tänkte på dig.
26.. Att råka höra någon tala gott om dig.
27.. Att vakna upp och inse att du inte behöver gå upp än.
28.. Din första kyss.
29.. Att få nya vänner, eller att vara tillsammans med de gamla.
30.. Att leka med ditt keldjur.
31.. Att någon smeker dig i håret.
32.. Söta drömmar.
33.. Choklad i alla former.
34.. Utflykt med goda vänner.
35.. Att gunga och åka rutschkana och se folk undra.
36.. Att slå in paket och lägga under julgranen.
37.. Att sjunga riktigt högt, när du är helt ensam, utan att känna dig
dum.
38.. Att lyssna på en riktigt bra konsert.
39.. Att få ögonkontakt med en läcker främling.
40.. Att vinna ett svårt spel.
41..  Doften av nybakat bröd.
42.. Att få hembakta kakor av en vän.
43.. Att få besök på sjukhuset.
44.. Att se dina vänner skratta.
45.. Att hålla hand med någon du håller av.
46.. Att möta en gammal vän och inse att vissa saker aldrig ändrar sig.
47.. Att få ett samtal från en vän som behöver dig.
48.. Att se uttrycket i någons ansikte när de öppnar en gåva från dig.
49.. Att se solen stiga upp och gå ner.
50.. Att kliva upp ur sängen varje morgon och vara tacksam för ännu en
underbar dag.

Bilden från grandmas giftware

Det var en gång en kung i ett land långt borta som utlyste en tävling.

Den konstnär som kunde måla en tavla som föreställde sann frid skulle få en riklig belöning.

Under den kommande tiden strömmade tavlorna in. Efter att länge och väl ha studerat tavlorna stod valet till sist mellan två olika tavlor.

Den första tavlan var en vacker bild av ett berg vid en sjö. 
De höga bergen med sina snöklädda toppar kontrasterade vackert mot den djupblå himlen.

Bergen och träden avspeglades kristallklart i den blanka vattenytan i sjön.

Kungen tyckte mycket om tavlan, men den var inte en självklar vinnare.

Den andra tavlan var helt olik den första. Den föreställde ett brusande vattenfall.

Där vattnet störtade ner längs en bergvägg.

Himlen täcktes av mörka moln som gav intrycket av att ett oväder var på väg. 

Men den som tittade riktigt noga upptäckte att alldeles i kanten av de störtande vattenmassorna, på en utskjuten klippa i bergväggen, hade konstnären målat en fågel i sitt bo. 
Fågeln låg tryggt trots all oro runt omkring.

Det här är den vinnande tavlan, sade kungen till sist. 
För sann frid är inte frånvaro av storm. 
Sann frid är att hitta lugnet mitt i stormen.

Ur boken: Sant och sånt

Att älska någon är inte en stark känsla i största allmänhet, utan det är ett avgörande, en bedömning och ett löfte.

Om kärleken endast vore en känsla, skulle det inte finnnas någon psykologisk täckning för löftet att älska varandra i nöd och lust.

Känslan kommer, den kanske försvinner.

Kärleken borde rimligen grunda sig på en viljeakt, ett avgörande beslut att ägna hela mitt liv åt en annan persons liv.
Att älska är att utlämna sig själv utan garanti, att ge sig helt i förhoppning att vår kärlek kommer att väcka kärlek hos den vi älskar.

Kärlek är en troshandling, och alla som är fattiga på tro är också fattiga på kärlek.
Tro kräver mod, förmåga att ta en risk, till och med beredvillighet att acceptera smärta och motgång. 
Erich Fromm

En personalchef på ett större svenskt företag satt hemma vid köksbordet och förberedde ett föredrag. Det skulle handla om vänskap. Bäst som han satt där och funderade över vad han skulle säga, kom hans sjuåriga dotter in i rummet. Han tänkte att hon kanske kunde bidra med något till temat och frågade henne därför:

Vad är vänskap för dig?

Vänskap sa dottern, vänskap är ungefär som skuggan.

Hur då, menar du?

Jo, jag tycker att vänskap är som skuggan. Ibland är den framför mig, ibland bakom mig, men den är alltid med mig.