Vänliga ord, förstående ord, snälla ord,
hoppfyllda ord, glädjefulla ord.
Ord som ger tröst och trygghet,
ord som får en att känna
att man är betydelsefull.

Hårda ord, kalla ord, ord som förstör
och spränger sönder, utplånar,
ord som får en att känna sig liten och rädd.

Ett ord betyder så mycket.

Det kan hjälpa och det kan stjälpa.

Så låt oss vara rädda om orden!

Vår tids paradox är att vi har högre byggnader, men lägre tålamod. Bredare motorvägar, men smalare synvinklar.

Vi slösar mycket, men har kvar lite.

Vi köper mer, men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer.

Mer bekvämligheter, men mindre tid.

Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft.

Mer kunskap, men mindre omdöme.

Fler experter, men mer problem.

Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar, men reducerat vår uppfattning om värde.

Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta.

Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv.

Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka,

 men har problem att korsa gatan för att hälsa på den nya grannen.

Ur boken "Vishetens pärlor"

Må du alltid ha en ängel vid din sida som vakar över dig
ser det du känner, och som inger hopp om ljusare dagar.
Må du finna vägar för dina önskningar och drömmar att uppfyllas,
Må du få hopp att det kommer -  lika säkert som att solen lyser,

Må du alltid känna kärlek och tröst, välbefinnande och mod.
Må du alltid ha en ängel vid din sida.
Någon som fångar dig när du faller.
Uppmuntrar dina drömmar,-ger dig inspiration
håller din hand och hjälper dig genom allt genom livet, alla dagar.

Vårt liv är ständigt i förändring
Tårar kommer lika lätt som ett leende. längs livets resa.
Måtte ´dina underbara stunderna vara tusen gånger fler än de ensamma.
Må de gåvor du får aldrig någonsin ta slut,

 må du få någonunderbar att älska, och en kär vän att lita på och anförtro dig åt.
Må det komma en regnbåge efter varje storm, efter varje oväder.
Må du alltid ha hopp, som håller dig varm.
Och må du alltid veta att du har en ängel vid din sida.

Douglas Pagels/Fritt översatt av mig

Det var en gång fem grannländer,  vilka alla var ute efter att lösa Det Stora Mysteriet.

Att svaret på Den Stora Gåtan var Tio, det vara alla överrens om. 

Men hur bevisa detta?

De fem Lärarna från de fem länderna hade varit oense om Metoden så länge någon kunde komma ihåg.

Arga på varandra var de också.

Var och en av de fem ansåg sig ha Den Rätta Metoden och när de andra fyra inte höll med, steg ilskan hos alla fem.

 Till slut kunde de träffas enbart en gång om året, för att alls diskutera frågan. Människorna i de fem länderna hade sedan länge slutat upp med att besöka sina grannländer.

Man höll sig till sitt land, och sina likasinnade.

 Hur de andra i de andra länderna tänkte, om de nu tänkte alls, hade man slutat intressera sig för.

Ett kallt Krig härskade.

De årliga mötena mellan de fem lärarna brukade gå till ungefär så här:

Läraren från Mellanlandet är äldst.

Han öppnar mötet med att säga:
– Jag har försökt tålmodigt år efter år, att få er andra Inse Sanningen.

Ni vägrar att lyssna.

Trots att mitt tålamod är på upphällningen, säger jag det en gång till: matematikerna i mitt land har räknat, och dubbelkollat, provat med exempel, och genomfört i verkligheten.

Bortom allt tvivel kan vi konstatera, att ett plus nio är tio.

Då säger Läraren från Längst Ut till Höger-landet:
– Det är beundransvärt, och ni är säkert inne på rätt väg, men framme är ni ännu inte. '

Hos oss har matematikerna bevisat för länge sedan att två plus åtta är tio. Inget talar för att de inte skulle ha rätt.

Nu reser sig läraren från landet Längst ut till Vänster, högröd i ansiktet:
– Det där är att håna sanningen och att förvränga fakta.

Tre plus sju är tio.

Allt annat är helt uteslutet.

Läraren från landet Allra Högst Upp ler tålmodigt, och säger med en mild röst:
– En dag kommer människorna i även era länder hitta Metoden. Fyra plus sex är tio.

Den sista Läraren, från landet Allra Längs Ner avslutar mötet med att säga:
– Mötet har som vanligt varit ett totalt slöseri med min tid.

Ni har fortfarande inte tittat på det mest uppenbara beviset, nämligen era båda händer. Fem plus fem är tio.

De årliga mötena avslutades på samma traditionsenliga vis varje år: alla fem åkte hem till sina respektive länder och meddelade folket, att fientligheterna med de andra länderna fortsätter, tills de andra envisa åsnorna lär sig räkna ordentligt.

Hur ofta pratar vi inte egentligen om samma sak - men vi säger det på olika sätt.

Vi blir så uppretade så vi inte alls lyssnar - för om vi gjorde det - då skulle vi förstå att man kan komma till tio på många sätt.

Ur boken: Visa pärlor

Det var den framgångsrike majsodlaren som fick fina skördar år efter år.

Han vann utmärkelser för god kvalitet och stora skördar.

Han hade också affärsmässig framgång när han också fick bra betalt för sitt jobb.

En vår uppmärksammade dock en reporter att bonden varje vår gick runt till de omgivande majsodlarna och gav dem flera säckar av sina egna prima majskärnor, utsädet som han själv använde på sina åkrar.

Reportern kunde inte hejda sig utan tog kontakt och undrade om han blivit galen. "Nej svarade bonden lugnt." Och fortsatte: "Så här har jag gjort i alla år. För om grannen sår undermålig majs på sin åker finns en risk att det deras frön sprider sig över på mina marker och utarmar och försämrar min kvalitet. Därför delar jag med mig av mitt utsäde..." Reporter nickar förstående och tillägger: "Jag förstår, men då kommer ju dina grannar också att få en bra skörd..." "Ja, det är alldeles korrekt svara bonden lugnt" med en röst som visar på att samtalet därmed är över.

Ur boken: Sant och sånt

I livets kamp är det inte kritikern som räknas.
Ej heller den som pekar ut den starke som snubblar eller den som utför stordåd,
men som kunde ha gjort bättre.

Förtjänsten hör till den som verkligen försöker;
vars ansikte är märkt av damm, svett och blod;
som kämpar djärvt; som gör fel och misslyckas gång på gång,
som kännetecknas av stor entusiasm och hängivenhet,
men som slåss för sina ideal;
som slutligen vet vad som kännetecknar en storartad prestation;
och som i sämsta fall, om han misslyckas,
åtminstone gör det medan han djärvt vågar,
så att hans plats aldrig kommer att vara
bland de likgiltiga och rädda själar som varken känner till seger eller nederlag

Theodore Roosevelt

Det var en gång en zebra som var liten.

Inte så liten att den var riktigt liten utan så där mellanliten.

 I alla fall så skulle zebran gå till skolan.

När zebran kom till skolan så var allt så svårt tyckte zebran för allt i skolan var anpassat för hästar och inte för zebror.

Zebran gjorde som den trodde att det skulle vara, men det blev fel. Hästarna runt om kring skrek och skrek att zebran inte fick göra så för då var zebran dum.

 Zebran ville inte vara dum utan han försökte då på ett annat sätt, men resultatet blev detsamma och alla hästar skrek i kör “Så får man inte göra”

Nu var zebran förvirrad för han visste inte alls hur han skulle göra. De vuxna hästarna tyckte att zebran var urjobbig och sa att de inte tycker att zebror borde få gå på hästskolor, utan han ska skickas iväg någonstans där man visste hur zebror fungerade.

Zebran var jätteledsen och kände sig misslyckad och han tänkte att om jag målar mig helt svart så kan ingen se att jag är en zebra, utan alla tror att jag är en häst.

Zebran gjorde slag i saken och köpte en målarburk med svart färg.

Nu var zebran svart och ingen såg att han var en zebra och alla sa att det var roligt med en ny häst i klassen. Den numera svarta zebran förstod inte mera för att han var svart, men han kände sig i alla fall inte utanför.

I Sverige är det inte vanligt med zebror men varje dag hör vi hovslag och då tror vi alltid att det är en häst. Det behöver inte var en häst utan kan lika gärna vara en svart zebra som inte vill känna sig utanför.

Tänk om vi alltid tänker på det när vi möter andra människor.

Vad vår värld skulle bli större då.

 Vi skulle kunna få ta del av andra saker som vi annars inte hade en aning om.
Sagan är skriven av Alva 12 år

Ring in den tid då kvinnofriden och hennes självständiga frihet är en självklarhet,
och mannens makt- och förtryckarbehov är ett minne blott.
Ring in den tid då rätt sorts makt råder,
inte principen "makt är rätt".

Ring in den tid då SANNINGEN är vägvisare till visdom,
och inte motarbetas av personligt färgade sympatier och antipatier.

Ring in LJUSET.

Förstå MÖRKRET.

Sagt av Marja