Detta måste ni bara läsa- om en människa som vågade bjuda på kärlek och medmänsklighet mitt i tunnelbanan och trots att mottagaren inte hörde till de lyckade i samhället.

http://stockholm.city.se/nyheter/2008/11/08/Ett_ogonblick_av_karlek_och_medmansklighet_pa_t_banan/

Jag är fågeln som knackar på ditt fönster
i morgontimmen
och din kompanjon, som du inte kan känna,
blosset som lyser upp vägen för den blinde.

Jag är glaciärens krön ovanför skogen,
den bländande,
och mässingsrösterna från katedralens torn.

Tanken som plötsligt kom över dig vid middagstid,
och fyller dig med en säregen lycka.

Jag är den du har älskat för länge sedan.
Jag går vid din sida under dagen,
och ser uppmärksamt på dig,
och sätter min mun mot ditt hjärta
men du vet det inte.

Jag är din tredje arm och din andra
skugga, den vita,
som du inte har hjärta för,
och som aldrig kan glömma dig.

Kommunikation är mycket mer än ord.

 Ord är bara fingrar som pekar ut vägen mot förståelse, de är inte samma sak som förstelse.
För att verkligen kunna kommunicera med en annan människa måste vi för ett ögonblick vara den människan.
Om vi lyckas med det har vi också lyckats se bakom masken och upptäcka vad den personen känner och tycker.
När vi tar oss tid att verkligen se andra människor upptäcker vi kanske att dom är rädda eller blyga och känner sig missförstådda.

 När vi kan tränga igenom deras yttre beteende och börjar förstå hurdana de är innerst inne så är det mycket lättare att sträcka ut handen och tala om att vi bryr oss om dem - och verkligen mena det.

Att dansa tango ensam är inte samma upplevelse som att göra det tillsammans med en danspartner.
I dansen följs två människor åt och svarar an på varandras rörelser. Båda behöver ha lust och tid att dansa och komma överens om hur steg och turer ska fungera.

Detsamma gäller nära umgänge mellan människor - vi behöver träna tillsammans i vardagen.
Samtidigt är det lätt att göra projekt av att underhålla och reparera relationer - “det blir bättre på semestern då vi får vara tillsammans ” eller “.. vi måste boka in en helg då vi verkligen pratar”.
Men… det är ändå i den vanliga vardagen som vi lever, möts, nöts och lär oss turerna.

Livet är kanske bekvämare utan nära relationer, utan att behöva ta hänsyn och anpassa oss.
Men det känns oftast fattigare.
Relationer kan också fungera som livlinor och om en skulle brista är det skönt att ha någon annan kvar.

Vi behöver alla bekräftelse och reaktioner från andra människor.
Helst blir vi uppskattade och älskade, men vi blir t o m hellre fruktade eller avskydda än inte alls sedda.
Det är ju i relation till andra som vi blir någon.
Genom att spegla oss i andra lär vi om oss själva.
Och vi mår bra av nära relationer som fungerar.
Vad är egentligen viktigare? När det nyfödda barnet skriker, är det inte alltid näring det vill ha - det kan lika gärna vara närhet. Visst fortsätter det så ända tills vi dör….

 Just idag kan du och jag göra som kvinnan i den här korta berättelsen - ge någon en av de största gåvor som finns
"En kväll då de låg i sängen, i mörkret innan de skulle somna, började han plötsligt prata. Han höll på i 40 minuter. Han berättade hur han kände sig och hur han tänker. Han berättade hur han ser på världen, på livet, på utvecklingen och hur allt detta påverkar honom och relationen. Hon gav honom en gåva. Hon gav honom av sin tid, av sitt liv. Hon lyssnade färdigt utan att ifrågasätta, kommentera eller värdera det han sa. Hon förstod honom bättre efteråt. Relationen gick in i en god cirkel av att ge varandra tid och lyssna färdigt

I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man vid sin fiskebåt och dåsar. En tjusigt klädd turist promenerar på stranden och njuter av idyllen. Han stannar till vid den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig och trevar efter sitt cigarettpaket. Innan han funnit det har turisten redan erbjudit honom en av sina. Turisten inleder ett samtal.
- Ni kommer att få fin fångst idag.
Fiskaren skakar på huvudet.
- Men jag har hört att vädret är gynnsamt.
Fiskaren nickar.
- Ni ska alltså inte fara ut?
Fiskaren skakar på huvudet och turisten börjar känna sig lite obekväm.
- Å, ni mår inte bra?
- Jag mår alldeles utmärkt, säger fiskaren, jag har aldrig mått bättre.
- Men varför far ni inte ut och fiskar då?, frågar turisten
- Därför att jag redan har varit ute, svarar fiskaren
- Var fångsten bra?
- Jo då, den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till idag. Ja till och med så bra att jag har nog för imorgon och i övermorgon också.
- Hmm.. ja, jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter, säger turisten, men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra gånger så stor fångst… föreställ er det.
Fiskaren nickar.
- Ni skulle, fortsätter turisten, kunna fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag. Vet ni vad som skulle hända?
Fiskaren skakar på huvudet.
- Ni skulle senast om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter och med den skulle ni naturligtvis få större fångst - en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle kunna bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder - och sen……  Turisten tystnar ett ögonblick av ren överentusiasm.
-  Och sen…, försöker han igen, men blir åter stum av upphetsning.
- Ja, och sen?, frågar fiskaren tyst.
- Sen, säger turisten hänförd, sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen - och se på det härliga havet.
- Men det gör jag ju redan, svarar fiskaren lågmält.

Förkortad version av en novell av Heinrich Böll.
Det fullständiga originalet finns i novellsamlingen "När kriget tagit slut", utgiven av Norstedts.

Träd är jordens främsta bebyggare.

Träd kan leva utan människor.

Människosläktet kan inte leva utan träd.

*******

Liten yxa fäller stort träd.

******

Det träd som ofta flyttas slår sällan rot.

En dag när Tom, en nästan döv pojke, kom hem från skolan, hade han en lapp med sig till sina föräldrar.

På lappen stod att läraren gav föräldrarna rådet att ta pojken ur skolan, då han var för dum för att lära sig någonting.

Pojkens mor blev mycket upprörd och tog pojken ur skolan för att själv undervisa honom.

Många år senare när Tom dog efter att ha levt ett långt liv, tände alla innevånare i landet en lampa under en minut för att hedra minnet av glödlampans uppfinnare, Tomas Edison.

Din kärlek finns inte utanför dig, den finns djupt inom dig.
Du kan aldrig förlora den och den kan inte lämna dig.
Den är inte beroende av någon annan, av någon yttre form.
I den stillheten i närvaro kan du känna din egen formlösa och
tidlösa verklighet som det omanifesterade livet som ger liv åt din fysiska form.
Du kan sedan känna samma liv djupt inne i alla andra människor
och alla andra varelser.
Du ser bortom formens och separationens slöja.
Detta är förverkligandet av enhet.
Detta är kärlek.

 Ekhart Tolle, Lev livet fullt ut!