En gång när Du känner Dig fullärd
En gång när Du nått livets höjdpunkt
En gång när Du tycker att Du är bättre än de flesta
En gång när Du känner att tomrummet efter Dig
aldrig kan fyllas - gör blott så här och Ditt sinne blir stilla och ödmjukt:

Ta en kanna och fyll den med vatten.
Stick Din ena hand ner i vattnet och lyft sedan upp den igen.
Det hål Din hand lämnar efter sig i vattnet är måttet på hur mycket Du skall saknas.
Du kan plaska så mycket Du vill medan handen är i vattnet och åstadkomma vågor, men upphör Du bara en enda minut, så är vattnet lika lugnt som förut.
Det är något som gäller oss alla:
Vad helst Du sysslar med i livet, gör Ditt bästa,
men glöm inte att oersättlig är ingen!

Det är mycket lättare att vara negativ än att vara positiv.
Det kan till och med kännas som om positiva människor hycklar ibland, för så kul kan ju inte allt vara jämt?

Hur vänder man en bankomatkö till något positivt?
Eller hällande regn under den enda semesterveckan?
Å andra sidan så finns det något befriande över människor
som lyckas se det goda i det onda.

Bankomatkön kan ses som ett utmärkt tillfälle att bara låta tankarna vandra.
Och hällande regn är som gjort för att slippa få dåligt samvete
för att man inte är ute i solen.

Positivitet är rätt så härligt när man tänker efter.

Ödmjukhet

är inget vi får av andra människor.

Utan något vi ger andra människor.

Den som ställer krav på andras ödmjukhet

förlorar automatiskt sin egen ödmjukhet

och har ingen att ge, får heller ingen.

Ju längre jag lever, desto mer inser jag med vilken kraft min attityd påverkar mitt liv.

Attityd är för mig  viktigare än det förflutna, viktigare än utbildning, viktigare än pengar, 
viktigare än omständigheter, viktigare än misslyckanden, viktigare än framgångar, 
än vad andra människor tänker, säger eller gör.

Det är viktigare än uppträdande, begåvning eller skicklighet.

Det kan bygga upp eller bryta ned ett företag … en kyrka … ett hem.

Det anmärkningsvärda är att vi har ett val varje dag med vilken attityd vi vill närma oss
just denna dag.

Vi kan inte ändra vårt förflutna … vi kan inte ändra det faktum
att människor kommer att agera på ett bestämt sätt.

Vi kan inte ändra på det oundvikliga.

Det enda vi kan göra är att spela på den enda sträng vi har och det är vår attityd.

Jag är  övertygad om att livet till 10% består av vad som händer mig
och till 90% på hur jag reagerar på detta.

Och så är det med dig  …  vi är ansvariga för vår attityd."

Charles Svindol

Det var en gång en berättelse om en man som stod inför Gud,
med hjärtat bultande av all smärta och orättvisa i världen.
"Kära Gud!" ropade han ut av förtvivlan,
"titta på allt lidande, all smärta och nöd.
Varför kommer du inte till undsättning?"
Gud svarade, "Jag skickade hjälp. Jag skickade dig."

Om du ger mig kyla existerar jag så att jag kan glittra i solen,
ger du mig värme försvinner jag bort med vinden.

En föreläsare inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrakronors sedel.
Är det någon som vill ha den här? frågade han.
Några såg tveksamma ut, tänkte han verkligen ge bort femhundra kronor bara så där?
Men de flesta sträckte genast upp en hand i luften. Det fanns ju inget att förlora.

Okej, fortsatte föreläsaren. Det är många som vill ha sedeln. 
Men om jag gör så här då? sa han och skrynklade ihop sedeln till en liten boll. 
Är det någon som vill ha den nu?
Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen.

En sista fråga sa föreläsaren. 
Vill ni ha sedeln även om jag gör så här? sa han och slängde sedeln på golvet, 
trampade på den och tog sedan upp den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig.

Men händerna sträcktes fortfarande upp.

Ni har nu lärt er den första läxan för dagen sa föreläsaren. 
Oavsett vad jag gjorde med femhundringen, så ville ni fortfarande ha den. Varför? 
Jo, därför att den inte förlorade sitt värde, vad jag än gjorde med den. 
Ni är som sedlarna. Ni kommer att bli tilltufsade av livet någon gång,
ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde. 
För människor i er omgivning är ni ovärderliga. 
Ert människovärde kommer inte från vad ni gör eller vad ni kan,
utan från vilka ni är.

En man återvänder hem till Amerika efter att ha tillbringat 40 år i Afrikasom missionär.
Han stod på däck när skeppet närmade sig slutmålet och
spanade mot hamnen. Det han fick se gjorde honom mycket överraskad. 
I hamnen väntade en storbandsorkester, en röd matta låg utrullad och en stor folkmassa med flaggor och vimplar stod och trängdes. 
Ett ögonblick tänkte han för sig själv att det kunde väl ha inte vara så att detta var en välkomstceremoni för honom, anordnad av kyrkan somhade sänt ut honom? Men sedan slog han bort tanken. 
Nej, det verkade ändå inte troligt.

Vad är det för uppståndelse där framme i hamnen? 
frågade han istället en av sina medpassagerare.
Vet du inte det? svarade kvinnan bredvid honom. President Nixon är med på skeppet. Han har tillbringat en hel vecka i Afrika. Det är honom alla väntar på.

Presidenten skulle förstås lämna skeppet först av alla, 
sedan hans livvakter och övriga sällskap. 
Det tog en lång stund innan de övriga passagerarna fick gå iland 
och när missionären  lämnade skeppet var den röda mattan ihoprullad och orkestern försvunnen, en ensam gatsopare samlade ihop resterna av festligheterna.

Missionären letade upp ett hotell och hyrde ett rum där han slängde sig på sängen. 
Gud, jag förstår inte grät han. 
Presidenten hade varit borta en vecka och han fick ett fantastiskt mottagande. 
Jag har varit i Afrika och tjänat dig i 40 år, 
men mig var det ingen som välkomnade hem.

Då hörde han en röst inom sig. Men du är inte hemma än.