Direktlänk till inlägg 20 maj 2010
Det var 1959 som hon hade gått på darrande ben och frågat om det fanns jobb för henne. Hon kunde hugga i och det gjorde hon. Pensionsdagen och därmed sista dagen på arbetet infann sig och det var med spänd förväntan hon grenslade sin slitna cykel den disiga marsmorgonen som skulle bli hennes sista vid avsyningsbandet. När Lena cyklade hem rann tårarna. När hon torsdagen därpå balanserade sin gröna prinsesstårta i cykelkorgen, kände hon sig nöjd. Hon gick ut på balkongen och öppnade flaskan.
En ung flicka på 19 år och ändå änka med ett barn i magen.
Livet hade tett sig nattsvart för henne.
När budet kom att hennes Bert förolyckats i en olycka på sin motorcykel svartnade allt.
Barnet i henne syntes inte ännu så hon travade iväg till fabriken- hon måste ju försörja sig.
Och jobb fick hon.
Och åthutning - när förmannen förstod hur det stod till med henne.
Lille Per var bara två månader då hon fick lov att börja lämna honom hos sin mor.
Sedan cyklade hon på den gropiga grusvägen ner till fabriken.
Vägen var vacker och hon passerade många fina trädgårdar och varje dag drömde hon att Per och hon bodde i ett av de där husen.
Samma väg cyklade hon vid lunch för att amma den lille - och samma väg hem efter stämpelklockan.
Hon avancerade
Efter några år hade hon blivit bas över avsyningen och hon var mycket stolt över sin nya uppgift.
Hon synade så snabbt och så noggrant hon förmådde och kontrollerade de andra med ett vakande öga.
Det var inte så många sjukdagar hon hade haft. Hon mindes när hennes son hade varit allvarligt sjuk i slutet av sextitalet.
Hon hade med största svårighet tagit ledigt i två dagar och hon trodde nästan att hon skulle bli uppsagd.
På kvällen kom förmannen fram till henne och gav henne ett paket med silverpapper
I paketet låg en chokladask. Så dyr att hon aldrig kunnat unna sig något sånt. Han tackade henne för att det arbete hon så plikttroget utfört i alla år.
Vad skulle hon göra imorgon?
Och nästa dag?
Ingen behövde henne.
Ingen frågade efter henne.
Hon funderade på varför det hade blivit så fel idag.
Varför hade de inte ens haft ett avskedskaffe för henne.
Kanske skulle hon själv ha bjudit på tårta.
Ja, naturligtvis var det så. Hon bestämde sig för att cykla ner till fabriken om någon vecka.
Ingen såg henne när hon kom in. Hon tittade in på avsyningen där en av de unga flickorna nu hade blivit bas.
Man hade ändrat på en del saker.
Lena stod i dörren till avsyningen och kände att hon inte längre hörde dit.
Hon ställde prinsesstårtan på kaffebordet och smög sig ut därifrån.
När hon cyklade hem virvlade molnen runt över slottet och en solstråle färgade taket rött.
Hon kände sig plötsligt befriad, när hon insåg att hon aldrig mer skulle behöva återvända till fabriken.
Hon började att att smånynna och hon tog en annan väg hem än hon hade gjort de senaste 20 åren.
Hon smet in på Konsum och köpte popcorn och Allers och kände sig lyxig.
När hon kom hem, bläddrade hon i tidningen och såg en annons om fotvandring i fjällen.
Hon rev ut hela sidan och satte sig för att smutta på sitt Gevalia framför Rapport.
"Om jag skulle ta ett glas champagne", tänkte hon.
Hon hade en flaska som hon fått i present av Per och den hade legat i snart ett år.
Korken slog i mot järnet i balkongräcket och det klingade till.
Hon såg ut över staden framför sina fötter.
Utsikt hade hon i alla fall från sin balkong på tionde våningen.
Den stad som sett henne födas, växa upp och slita i femtio långa år för en alltför låg dagpenning.
Och som med all sannolikhet också skulle se henne dö.
Hon smuttade på champagnen och det kittlade på tungan och bubblade i svalget.
Efter en stund spred sig berusningens ljuva sötma i hennes trötta kropp. Järnräckets kyla förfö
Hon tänkte på annonsen som hon hade rivit ur.
Hon kanske inte skulle komma iväg, men bara tanken livade upp henne rejält.
Hon blickade upp mot himlavalvet där stjärnorna lyste klart.
"Jag tror att jag har kontakt med mitt känsloliv!" tänkte hon för sig själv.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
|||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|