Jag blir otroligt upprörd när jag läser om Marcin Wroblewski från Polen.

Har arbetar som byggnadsarbetare men förbjuds av sin arbetsgivare att gå med i facket.

Får jobba för minst 30:_-mindre i timmen än sina svenska kollegor.

Och vid sjukdom blev han sparkad.

Han är långt ifrån ensam skriver Svenska Dagbladet i sin artikel.

Vad är det för bovar som är byggherrar i vårt land som kan handla på detta usla sätt?

Läs artikeln här

Det är aldrig försent att sluta röka!

Lätt att tänka att jag har ändå rökt så länge att det spelar nog ingen roll för min hälsa om jag slutar idag.

Läs då Göteborgspostens artikel om mannen som slutade röka vid 107 års ålder.

Helt otrolig historia - ja!

Men den visar att det aldrig någonsin är försent.

Varken med rökstopp eller kärlek!

Det finns någonting som kallas för "tak-över-huvudet-garantin" och enligt Maj-Stina Samuelsson, enhetschef för socialjouren och hemlöshetsjouren iStockholms stad, är nöjd med arbetet man gör i staden enligt Dagens Nyheters artikel.

Hur i allsin dagar kan man vara nöjd när man bara innefattar de som är skrivna i Stockholm.

Visserligen låter man sin nåd lysa även över de som inte är det när det är många minusgrader.

Så kastar man väl ut dem sedan när det går mot plus.
Borde vi inte ha mera plusvärme i våra hjärtan!

Såvitt jag vet så har varje stads socialtjänst ansvar för var och en som VISTAS i kommunen.

Alltså- även för den som finns där utan att vara skriven där.

Socialtjänsterna emellan bör ju kunna kvitta det de lagt ut för andra orters hemlösa .

Eller?

Det är säkert fler i Stockholm än på andra orter- men det bör väl ändå vara samma sak där.
Jag hoppas Frivilligorganisationerna i Stockholm inte har samma regler när det gäller att stödja och hjälpa hemlösa!

Till artikeln

Att sörja är en process- man går igenom olika faser eller skeden.
Drlöjer längre ibland i vissa- tar ett steg tillbaka för en tid i den föregående - men det bär alltid framåt.

Så är det i dag och så har det alltid varit.

Detta beskrivs så fint i sagan om Askungen.

Den lilla flickans mamma dog, och snön bredde ett täcke över graven. Känslorna var frusna, men så småningom kommer de fram och Askungen går varje dag till graven och gråter.

Askungens pappa gifter om sig, och hon får en styvmor och styvsystrar. Askungen sover i askan intill spisen och hon är grå och smutsig.

I sagan är det de elaka styvsystrarna som tvingar henne till det, men det verkar som om det också passar henne att leva så i sin sorg.

Hon drar sig undan från glädjen i livet.

Efter vintern blir det vår, och snön smälter.

Askungen planterar en hasselkvist på graven.

Vattnad av Askungens tårar växer kvisten upp till ett vackert träd.

Tiden går och en dag är Askungen redo att lämna sin sörjande tillvaro.

Tillfället kommer när kungen ska ha fest.

Askungen hämtar kraft från trädet som växer på moderns grav: där får hon de vackra klänningar och skor som gör att hon kan gå på kungens bal.

Sorgen över den döda modern har omvandlats till goda minnen som ger Askungen styrka och mod att fortsätta sitt liv.

Den högsta lyckan i livet är förvissningen om att vara älskad för sin egen skull, eller rättare sagt: att vara älskad trots en själv. 

 Victor Hugo