Direktlänk till inlägg 11 mars 2012
Vi kan skriva spaltkilometer om detta ämne - och vi kan fastslå gång på gång "att förlåta är att släppa en fånge fri och fången är jag själv."
Men ändå är detta det vi har svårast för av allting.
Har någon gjort oss illa så går vi där och pillar på vårt inre sår, kastar arga blickar, berättar för andra hur hemsk denna personen är som gjort detta mot oss.
Vi vuxna har svårt att förstå detta...men häromdagen slogs jag av hur oerhört visa barn är.
Vi hade kurs för frivilliga på mitt arbete och en av deltagarna hade med sig ett tvillingpar på fem år. En pojke och en flicka.
De lekte i ett rum som gränsar till stora salen där kursen pågick.
Jag råkade passera samtidigt som de hamnade i luven på varandra.
Pojken slog till flickan med en bok (gissar att den var konfliktorsaken) och hon började gråta.
Han tog genast tag i hennes hand och sa: Förlåt mig, jag gjorde dumt.
Varpå flickan störtar in till sin mamma och säger: mamma...mamma...vet du vad Leo gjorde,,,han slog mej...längre hinner hon inte förrän brodern kommer in och säger med hög röst...jag sa ju förlåt ju...och då ska man inte prata om det mera.
Nu var ju flickan i det här fallet inte den visa- men brodern var det.
"Jag har ju sagt förlåt och då ska man inte prata om det mera!"
Hur gör vi.
Ja jag förlåter svarar vi kanske när någon ber om, efter att ha förgått sig mot oss.
Men nästa dag kanske vi sitter med en vän och berättar om detta förskräckliga som den andre gjorde mot oss.
Förlåtelse är ju i grund och botten är ett viljebeslut.
Det är ett val man gör.
Men det händer att man känner sig så kränkt och så sårad att man upplever det som att man inte kan förlåta.
Jag tror inte på att det finns oförrätter som är så stora att man inte kan förlåta.
Jag tror snarare att det handlar om att man inte vill förlåta.
Tänk efter själv.
Visst är det så att man ibland känner sig så djupt sårad och är så besviken på någon att man inte vill förlåta.
Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också.
Och detta ofta efter att vi sagt att vi förlåtit när den andre bett om det - eller kanske till och med utan att han eller hon bett om det.
När man bestämmer sig för att förlåta så bestämmer man sig för att lägga det som hänt bakom sig och glömma det.
Att glömma innebär inte att radera händelsen ur minnet för det är ju näst intill omöjligt.
Med "glömma" menar jag att man väljer att inte dra upp händelsen igen.
Om man drar upp den om och om igen visar det ju bara på att man inte har förlåtit.
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 |
23 |
24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 | ||||
|