Vi har de flesta av oss inswett att det finns människor (framför allt kvinnor) som lever i en relation som präglas av våld.
Fysiskt våld.
man blir utsatt för misshandel.
Men jag tror inte det är lika känt att det i många parrelationer förekommer verbalt våld eller verbal misshandel.
Har just suttit i ett samtal med en kvinna som berättade att hon lever i ett sådant förhållande i sitt äktenskap.
Mannen delar inte med sig av sina tankar, känslor, upplevelser och planer.
Han beter sig kallt och distansierat. Han kan bestraffa henne med långvarig tystnad om han upplever att hon gjort något fel.
Han beter sig likgiltigt och visar inget större intresse av att lyssna på henne eller besvara hennes försök att berätta något för honom.
Om hon frågar varför han inte vill prata med henne kan han svara "Det finns inget att prata om.
Du lyssnar ju ändå aldrig, du är aldrig intresserad ändå".
Hon säger att hon gör allt för att visa sig intresserad.
Hon berättade att hon upplever det som att hon liksom går omkring med en stålmantel runt hela kroppen.
Spänd, lyssnande och helt fokuserad på att alltid säga rätt saker för att slippa hans ironiska påpekanden och svar som får henne att känna sig dum.
Om hon försöker förklara för honom att hans beteende gör henne ledsen - att hon känner sig nervärderad och tillplattad svarar han: Du är överkänslig" eller "Du saknar sinne för humor eller "du är så dum att du inte fattar vad jag säger"-"Du blåser upp saker och ting"
Med mera, med mera.
Hon upplever hur mannen har fört över sin bild av henne på henne genom att ständigt nedvärdera henne.
Att hon så att säga har accepterat att hon är så dum och överkänslig och ful som han säger.
Det jag känner efter avslutat samtal är att misshandel är misshandel, och den orsakar stora skador på en människa, oavsett om den utförs med ord och beteenden, eller med knytnävar.
Och att hon på sätt och vis är lika illa ute som den fysiskt misshandlade kvinnan och att rådet till henne bör bli detsamma som till dessa hennes medsystrar.
Spring för livet! Lämna honom!
Eller - vad tycker du som läser detta?
Berätta gärna i en kommentar.
Eva Trillian
22 april 2013 13:52
Det var en gång en Eva Trillian som levde sin version av vad kvinnan du skriver om går igenom. Hur hon än försökte hade hon "ändan bak", s.a.s Långa straff med tystnad. Lynniga, verbala, episoder. Kärleken dör. Lite i taget - men dör gör den. Och, värdelös som man förstår att man är, sitter man där och ... ja, inte tror att det måste vara så, men tror att man inte kan göra något åt det. Till en dag då någon berättar att man kan ... men det tog ett tag för Eva Trillian, som tillsammans med sin man hållit fasaden perfekt och aldrig låtit någon veta hur det var - på riktigt. Kanske har kvinnan du skriver om redan nu tagit sitt första steg genom att prata med dig. Och kärlek? Nej, men missriktad lojalitet till en början. Det är ju trots allt han som berättat för henne i alla år, vem hon är ...
Livet är inte alltid enkelt. Och allt är inte som det ser ut att vara!
http://provtyckningar.blogspot.se
Kaela
23 april 2013 08:39
Tack för att du berättade Eva!
Nej livet är inte enkelt.
Och vad har vi varandra till - om inte för att få en hand att hålla i när vi behöver det!
Och det är samtidigt det som är så stort!
Att det finns en hand när den behövs!
Vad glad jag är att det fanns någon för dig just då du behövde det.
Och jag kan bara hoppas att jag fick vara den handen för denna kvinna - som också håller fasaden perfekt.
Kram!
Kaela
23 april 2013 08:37
Tack finaste Ulla för dina goa ord.
Tur att du finns - med din unika förmåga att uppmuntra!
Kramar om dig!
Sanna
22 april 2013 21:33
Jo, jag håller med dig!
Kan man inte förändra situationen måste man rädda sig själv.
Ingen människa är viktigare än vad jag är och är jag inte själv min bästa vän hur ska jag tro att någon annan ska vara det.
De flesta som beter sig så här illa - gör det för att trycka ner den andra för att den inte ska kunna ge sig iväg och de ska känna att de är "starka" men känner någon sig svag så får de undersöka och börja rota i sig själva efter orsaken inte trycka ner någon annan för att slippa.
Det finns alltid en orsak - men aldrig en ursäkt till - varför någon beter sig illa mot en annan människa.
Kaela
23 april 2013 08:36
Svarade redan......men det har du nog sett.
Än en gång - en bra dag!
Sanna
22 april 2013 21:34
Jo, jag håller med dig!
Kan man inte förändra situationen måste man rädda sig själv.
Ingen människa är viktigare än vad jag är och är jag inte själv min bästa vän hur ska jag tro att någon annan ska vara det.
De flesta som beter sig så här illa - gör det för att trycka ner den andra för att den inte ska kunna ge sig iväg och de ska känna att de är "starka" men känner någon sig svag så får de undersöka och börja rota i sig själva efter orsaken inte trycka ner någon annan för att slippa.
Det finns alltid en orsak - men aldrig en ursäkt till - varför någon beter sig illa mot en annan människa.
Ha det gott
Kaela
23 april 2013 08:35
Ja du har helt rätt.
Det är den egentligen svage som måste stå på andra för att bli stor.
Och det finns - som sagt - alltid en orsak till att den människan är svag.
Men det är ingen ursäkt.
Och var och en som råkar ut för en sådan människa måste göra allt för att rädda sig själv.
ha en riktigt fin dag!
Kram!