Jag har inte misslyckats.

Jag har lyckats hitta 10 000 sätt som inte fungerar!

Thomas Edison

Jag tror att vi alla vill vara med om att förbättra världen.

Men visst låter det som ett oerhört stort företag som man kanske inte riktigt vet hur man ska inleda.

När du vågar vara den du är - bejaka din glädje och dina drömmar blir du en en människa som mår bra - och det spiller över på din omgivning.

Dessutom - när du gör något gott mot andra så gör du detta mot dig själv.

Du mår oerhört gott av att känna att du kan göra skillnad i en annan människas liv.

Så långt tycker du kanske att allt är gott och väl . . men...tänker du nu...det är ju bara mitt lilla hörn av världen.

ja det är sant - men vet du vad som händer?

När du mår bra smittar det ner din omgivning.
Och när du gör en bra sak för någon annan mår både du och den människan bättre.

Det är som en droppe i havet som faller ner och bildar ringar på vattnet - - och som bildar nya ringar i all oändlighet.

Ju fler saker du och jag gör  som är till godo för andra -  desto fler ringar bildas det på vattnet och desto större blir effekten.
Och innan vi vet ordet av har vi varit med om att förvandla  en familj-en trappuppgång - ett kvarter - en stad.....ett land...

Jag tror du som läser detta redan är med om att förändra världen - annars hade knappast rubriken intresserat dig.

Men - vi behöver lyfta blicken ibland - och se det stora perspektivet!

Hoppas de här raderna får bidra till det för dig!

Allt man gör betyder något för någon.

Eller....tror du inte att det är så?

Jag är övertygad om att det är så.

Ingen av oss lever på en öde ö ensamma.

Ibland har min handling en stor betydelse för någon eller några andra.

En annan gång kanske bara en liten betydelse.

Men betydelse har det - och den insikten gör att varje handling man gör – hur än liten den kan tyckas – också blir betydelsefull en själv.

Jag vill varje dag starta med minnas att vi har makten och möjligheten att göra gott – mer än vi kanske tror – även i det lilla.

Leendet mot någon medpassagerare på bussen.

Berömmet till en arbetskamrat.

Brevet som aldrig blir skrivet. Ta en halvtimme - och skriv!

Likadant med telefonsamtalet till en vän som kanske är sjuk och inte har så stora möjligheter till kontakt.

Livet måste vara mer än att bära fotriktiga skor, åka kollektivt och äta fiberrik kost...gå och rösta på valdagen och slänga en krona i insamlingsbössan vi passerar.

Vi går bara den här vägen en gång - det gäller att det får blomma i våra spår.

Drömmar fara som strömmar - ett uttryck man hör nu och då som för tanken till att drömmar skulle vara något ganska obetydligt.

Men drömmar ger vingar åt tanken och föder längtan inom oss - eller kanske är det riktigare att säga att de väcker en slumrande känsla inom oss.

Drömmar ger kraft att leva. 

De ger möjligheter även om det inte alltid det blir som vi drömmer om.

Om drömmar blir visioner eller illusioner är upp till var och en av oss.

Framtiden äger vi var och en och det är beslut på vägen in i framtiden som avgör om drömmar blir verklighet eller inte.

Vi har var och en ansvar att ta vara på framtiden och göra den till vad vi vill att den ska vara. Det är ofta svårt att byta fil, svårt att gå mot strömmen.

Det finns två slags drömmar - visioner eller vakendröm och de drömmar som kommer till oss i sömnen.

Varför drömmer vi när vi sover?

Ett EEG av en drömmande människa lär visa ett sannskyldigt signalkaos, som utgår från hjärnstammen.

Tavlan tvättas inför en ny dag.

Nu  - nyss vakna från nattsömn och drömmar - har du och jag en sprillans ny dag framför oss - och en rentvättad hjärna.

Låt oss ta emot dessa gåvor med båda händerna!

En ny bild på gatorna i våra svenska städer är tiggarna.

I media kan man läsa de mest olika teorier om varför de är här.

Att de tigger för att få ihop pengar till ligor bland annat.

Jag undrar om den som påstår det har en aning om hur lite pengar de faktiskt får in.

Hur många av oss i Sverige har kontanter på oss idag.

De flesta har bara bankkort.

Bara detta gör att jag inte tror att det är värst lukrativt att tigga i Sverige.

Det gör så ont att se dem.

De desillusionerade blickarna - eller de förtvivlade vädjande blickarna.

Vi är inte vana vid detta i Sverige!

Vi vet inte hur vi ska bemöta dem.

De flesta av oss låtsas nog att vi inte ser dem.

Lars Linebäck, direktor för Linköpings stadsmission säger i Kyrkans Tidning att deras utredning har visat att det inte handlar om några ligor.

Linköping hör till de städer som just nu ordnat så tiggarna ska få tak över huvuet, frukost och ett kvällsmål.

Det gläder mig.

Jag önskar att någon tar tag i det i min stad också.

Marcus Birro skriver i Expressen så här:

Mitt brott är egentligen dubbelt. Jag vägrar ge av mitt överflöd och jag undviker att bemöta de här människorna med ett enda gram anständighet. Jag skäms över mig själv. Är jag ensam med att känna så här? Hur ska vi göra för att komma till rätta med allt detta? Och var börjar vi?

Jag delar hans tankar och hans fråga.

Var börjar vi?

Något är snett i samhället idag och det bekymrar mig.

Jag tror att det därför jag återkommer till tankar om ensamheten och allt det som skaver når en människa tvingas leva utan kontakter med andra.

Jag tror att vi människor har blivit rädda för varandra.

Vi litar inte på dem vi möter på gatan. vem vet vem det kan vara.

Vi går till våra jobb och vi ler mot varandra - men inuti känns det tomt.

Och vi går hem till ett välordnat hem där just inget saknas.

Så tror jag alltför många har det idag.

När en dag har gått och kvällen kommer brukar jag tänka efter om vad som har hänt mig under dagen, vilka människor jag har träffat och vad som har hänt vid dessa möten.

Den judiske tänkaren Martin Buber har sagt; Allt verkligt liv är möte.

Hur mår då den som knappast får några möten alls.

Jag vet ju att det finns otroligt många människor bara i min stad som inte mött en enda människa idag - och inte igår eller dagen dessförinnan.

Jag möter dem ibland i telefon.

De söker en frivillig som kan besöka dem ibland.

Visst handlar det mest om människor vars höga ålder sätter gränser för deras möjligheter att möta andra människor.

Men de människorna är lika viktiga som alla andra.

Bryr vi oss om att det bor många äldre som blivit fångar i sin lägenhet?

Bryr vi oss om att det finns barn som känner livsleda redan efter några få år på jorden?

Jag har ju den stora glädjen att arbeta med att förmedla människor till människor.

Men det skulle behövas så många flera som ville dela med sig av sin tid nu och då.

De anar inte hur mycket de skulle få ut av att vara behövda.

För att behövas - det är absolut människans största behov!

Om ingen behöver oss längre - då känns det inte gott att leva,

Detta möter jag också hos många gamla framför allt, men även hos yngre ibland.

Det finns inte en enda människa som ingen behöver !

Alla behövs vi!

Men någon måste berätta det för den som känner sig överflödig därför att ingen frågar efter henne eller honom.

Och det berättar vi enbart genom att ta tid för människan.

Ord räcker inte till!

En slapparhelg med en bok - bättre kan en helg knappast vara.

En bok som jag drogs till på grund av titeln.

Vildängel. Skriven av Lina Forss

En sammansättning av två ord som knappast känns som att de hör ihop.

Men ändå gör det!

Bilden lånad från Adlibris

Det är en i grunden lättsam bok, även om den samtidigt beskriver hur hennes föräldrar skiljs och hur livet börjar kantas av styvmammor och styvpappor i olika tragiska skepnader.

man har hela tiden en känsla av att man egentligen läser en självbiografi i romanens form.

Huvudpersonen, Anna Maria kallas också Timotej.

Som en slags anspelning på den äng där hon blev till.

Linas far är ju finansmannen Wictor Forss, som på på 1980-talet var en av Sveriges rikaste män och Timotej är en överklassflicka.

Man skulle kunna kalla boken för ointressant...för andra än de som delat Timotejs tillvaro - men Linas rappa och härliga språk håller läsaren fången (åtminstone mig).

Det som gav mig allra mest - kanske för att jag där kunde känna igen mig - är sorgen och vanmakten när´Timotejs mamma drabbas av cancer och dör, trots att det finns pengar i familjen.

Pengarna hjälper inte.

Och än en gång tänker jag att döden är det mest demokratiska som finns.

Där hjälper inget fett bankkonto.

Det är inte en bok jag skulle ge högsta betyg...men klart läsvärd.

Du kan köpa boken här

Jag skulle så gärna vilja möta dig
du okända kvinna
som gav mitt barn livet.

Vad kände du när du förstod
att hon växte inne i dig
och vad tänkte du
när du placerade
femdagarsknytet
i trappuppgången.

Var du för ung – hade du ingen man
eller var ditt hus redan fullt
av hungriga små….

Ibland känns det som om jag
skulle se dig
stående bakom henne

min tacksamhet till dig
är gränslös
jag skulle så gärna vilja
sitta ner med dig och prata
få dela vårt barn

med dig

Kaela