Tiden läker alla sår" heter det, och det säger vi till oss själva och till  andra som drabbats av någon tung och svår sorg, eller av någon annan tråkighet.

Men – gör den det!?

Inte alltid tror jag.

Såren i själen och hjärtat finns där.

Det handlar kanske om att vi måste lära oss hantera det liv som vi har efter sorgen - efter tråkigheterna.

Vi måste ju alltid vidare vad som än händer och har hänt oss.

I mitt arbete träffar jag ofta människor som befinner sig i kris.

Att vara människa på jorden är inte helt smärtfritt och okomplicerat.

Faktum är att jag inte tror meningen är att vi ska kunna komma över saker helt.

Det finns alltid en undran från omvärlden när vi har det svårt - när sorgen drabbat oss: "har du glömt det som hänt?" - Kan du bli som vanligt nu igen?"

Men vi kommer aldrig att bli som vanligt igen - där - bortom det svåra.
Och varför måste vi bli det?

Varför måste vi glömma och komma över det svåra?

Kanske var det meningen att detta skulle leda oss till fördjupad livskunskap.

Och livet hittar alltid nya vägar, nya former att leva vidare i.

De nya formerna är definitivt annorlunda - men inte sämre.55

Lite tankar i junikvällen.

`Med dessa tankar önskar jag DIG en god natt!

Jag ska snart stämma träff med John Blund....

Här kommer kvällens citat:

"Jag tror att vi alla har en resa att göra, att vi alla har en fantastisk kraft inom oss. Det handlar om att nå vår fulla potential, att vi alla medvetet kan välja kärlek istället för rädsla"
. Karin Volo

Under veckan som ligger bakom har jag haft det första samtalet med två nya frivilliga.

Det är det roligaste jag vet.
Att möta en människa för första gången är ju som att öppna en dörr till en skattkammare.
S'rskilt i detta,det andra samtalet av de två jag som samordnare har med varje ny frivillig.

Det första samtalet kallar vi Information och intervjusamtaket.

När man som "frivilligkandidat" går hem från det samtalet har man en hel del information i skriftlig form med sig hem.

Men också registreringspapper där alla kontaktuppgifter ska skrivas ner - ett tystnadslöftespapper  där

man skriver under om tystnadsplikt och ett papper kallat "Detta är jag" där man presenterat sig så mycket eller så lite man vill.

Det papperet brukar vara Sesam öppna dig för mig.

Det finns alltid något som kan leda till spännande tankeutbyte och infprmationsutbyte.

Vid just dessa två tillfällen hade båda använt uttrycket att de vuxit upp i "styvfamilj"      

Det intressanta var att de upplevt denna uppväxt mycket olika.

Den ena hade upplevt sig extra  omhuldad med ett extra för'ldrapar och föera syskn.

Tyckte också att det slipåat henne inför möten med människor.

Den andra hade upplevt det som att leva i ett krig.

Men ändå på något sätt klarat sig ganska helskinnad igenom det hela.

Det är ju säkert som en ny sociologisk forskning visar att barn som lever med ensamstående föräldrar eller i styvfamiljer mår inte sämre än andra barn.

Det finns barn i den å kallade stjärnfamiljen som mår dåligt också - trots att det inte är något fel på familjen efter vad man kan se.

Kanske passar bara inte just det barnet där det råkade hamna.

Och det finns förstås samma risk i styvfamiljen.

Jag tror att vi mår bättre om vi bestämmer oss fär att försöka fastslå att i de allra flesta fall har förä'öldrar ...ensamma förä'lsrar tvåföräldrar...styvföräldrar gjort allt i bästa välmening och att en del ändå kanske blivit fel....ja vad ska vi skylla det på.

Vi borde inte behöva skylla på någon.

Utan istället inse att ödet och tillfälligheterna är som de är.

Det löser mycket tror jag om vi försöker tala ut med varandra och låta målet för samtalet vara förståelse och försoning.

En mycket intensiv arbetsdag ligger bakom.....med lunch för de som finns hos oss marknadsåtgärder-

Underbara människor som inte får jobb.

Som kan så mycket  .

Vill så mycket....

Härligt att dela en god lunch och få ge en uppmuntrans - present till dem!

För om man ska orka söka jobb om och om igen - och bli nobbad - då behöver man mycket uppmuntran någon annan stans ifrån...

Imorgon är det både styrelsemöte och sedan sommarfest för de frivilliga som vill ses och lyssna på musik och äta sallad tillsammans.

När jag vandrade hem genom en ganska sommarstilla stad började jag tänka på hur vi kämpar och sliter....vi människor....

Alla vi som vandrar här på jorden kämpar för att få ett så bra liv som möjligt.

Vi är väl medvetna om att kampens utgång är mycket oviss - att livet är skört.

Plötsligt händer det bara.

Livet öppnar en avgrund framför oss.

Och vi har inget annat val än att försöka hantera situationen och involvera detta oönskade nya i det som är vårt liv.

Men en del av oss lyckas aldrig med att införliva detta svåra i vårt liv. 

En del av oss fastnar i protest mot det oblida ödet, och hårdnar i bitterheten över det som hänt oss.

Det är svårt att släppa greppet om bilden hur det egentligen borde vara.

När livet visar avigsidan är det så lätt att uppfatta det som att hela världen är emot mig och att ingen förstår mig.

Men - det gäller att lära sig att inte slåss mot det oundvikliga.

Den energi som den kampen tar används mycket bättre och mycket mera framgångsrikt i att acceptera och ändå kämpa för att livet ska vara så bra det bara är möjligt.

Oavsett vad som möter oss är valet vårt.

Vi kan och måste själva välja hur vi ska leva.

När det okontrollerade händer, har vi alltid möjlighet att förhålla oss till det.

Vi valde det inte.

Vi fick aldrig frågan.

Det bara hände.

Det kan vi inte göra något åt.

Men vi har fortfarande möjligheten att välja hur vi ska kämpa - och hur och om vi ska acceptera det som skett och införliva det med vårt liv.
Önskar DIG en kväll då du mår bra och känner dig tillfreds med livet och det som är omkring dig - och i dig.

Och en god natts sömn så småningom!

Här kommer kvällens citat:

"Det enda säkra är att inget är säkert."

Plinius

Inatt vaknade jag efter en något underlig dröm.

Ändå en variation av  alla de drömmar som jag tror de flesta av oss drömt någon gång.

Symbolerna kanske skiljer sig åt från den ena drömmaren till den andra -  men jag tror att

försöket från vårt inre att få oss att fatta budskapet har samma rot.

I drömmens början stor jag på en scen.

Helt övertygad om att jag hade allt jag skulle säga nedskrivet på papperet framför mig.

En blick på papperet visade dock att det var ett helt oskrivet ark....vad var det jag skulle göra..?   läsa en dikt....sjunga en sång...? Jag kunde inte för mitt liv komma på varför jag stod på denna scen utan att ha en aning om vad jag skulle säga.

Men det skulle bli värre - en blick ner på min egen kropp avslöjade den förfärligt pinsamma sanningen att jag stod där spritt språngande naken...utan en tråd på kroppen.

Kändes som jag var fastfrusen i marken eller i golvet. Men lyckades till slut slita mig loss och springa genom en korridor....nerför en trapp-

Under språngmarschen vaknade jag.....

Alltför trött just då för att orka fundera på om drömmen hade något budskap och i  så fall vilket.
Men den har dykt upp i tankarna nu och då idag.....
Kanske kommer jag på så småningom vad det är den vill säga mig.

Just nu börjar det snart bli dags att krypa isäng igen.

Hoppas jag slipper drömma samma dröm igen, för det var som man kan förstå ingen behaglig dröm.

Önskar DIG betydligt mjukare och snällare drömmar.

Här kommer kvällens citat:

"Om du alltid är på väg till nästa ögonblick, vad händer då med det upplever just nu?"

Joshua Becker

Det som skrämmer oss och som vi upplever hotar vår säkerhet och trygghet, det vill vi gärna fly ifrån.

All modern teknologi och alla kunskaper till trots har människan inte lyckats bli klokare och godare - eller tycker du att jag har fel?

Är vi godare mot varandra idag än vi var för femtio år sedan?
Jag tror att vi kanske är det på vissa punkter som vi kanske inte såg förr - men jag tror också att det finns godhet som gått förlorad.

På grund av fruktan!

Rädsla för varandra.....rädsla för terrorn....rädsla för sjukdom, arbetslöshet - barnlöshet - eller kanske för något annat.

Godhetens största fiende tror jag är rädslan för varandra - för andra människor!

Kände stor sorg idag när dödskjutningen på klubben i Orlando i Florida nådde oss i mitten på dagen genom media....

Våldet som chockar och lamslår.

Våldets ansikte   - än en gång....

Jag vill inte höra mera sånt här - och det är jag övertygad om att inte heller du vill....ingen vill....men vad kan vi göra?

Kampen står inte mellan ”väst” och ”öst” eller mellan ”muslimer” och ”ickemuslimer”, som vi kanske lätt ser det som.

Det är inget ”krig mellan civilisationer” utan mellan civilisation och  ja-  vad ska jag säga avgrund. Mellan 0ss alla som vill låta människor – män och kvinnor, muslimer, kristna, buddhister, ateister – välja sina liv själva och dem som med terror och våld vill tvinga sin egen livssyn på andra.

Att leva - och låta leva - och stödja varandra i att hitta just den egna vägen och det egna sättet att leva på.

Nu blev det lite mörka funderingar på grund av det som hänt idag  men jag hoppas du ser de ljusa stråken av hopp----det finns en väg framåt.......

NU är det snart sovdags.

Och jag vill önska DIG en fin avslutning på helgen och en god natts sömn!

Här kommer kvällens citat:

"Det är inte bergen framför dig som sliter ut dig, det är gruset i dina skor!"

Okänd tänkare

m  

Är du rädd?

Dum fråga...det är väl alla ibland...och har säkert kanske anledning att vara det också.

Jag tror vi har blivit räddare - vi har ju allt oftare de sista åren alldeles nära oss sett ondskan och vad den kan ställa till med..

Jag läste några ord i en annan blogg som dagens kloka ord:

 Rädsla leder till den mörka sidan.

Rädsla leder till ilska.

Ilskan leder till hatet och hatet leder till lidande.

Kan det vara så att den som är ond och som gör onda saker mot andra i grunden är rädd?

Tror att man kan säga att rädsla också är ett uttryck för självbevarelsedrift.

Ibland är det onekligen på sin plats att vara rädd.

Ibland är det människans rädsla som räddar henne, som hindrar henne från att vara dumdristig och ta onödiga risker.

Men rädslan är också farlig eftersom den får människor att beväpna sig och att bygga murar.

Vi människor överväldigas ständigt av en mängd olika rädslor, vi är rädda för ormar vi är rädda för att flyga,vi är rädda att möta människor, bekanta eller främmande, framför allt främmande från en annan kultur.

Vi är rädda för olika situationer, som att tala inför publik eller göra bort oss.

 

Jag tror att rädslan är den mest djupgående och genomträngande  och mest gemensamma känsla vi har.

Sociologen Zygmunt Bauman hävdar i boken ”Flytande rädsla” att vi lever i ”rädslans tid”, i en ständig osäkerhet, förlamade av vår egen hjälplöshet inför de diffusa hot vi upplever, men0ch som vi inte ser hur vi ska kunna skydda oss emot.

Jag tror egentligen inte att världen har blivit så mycket farligare.Men idag får vi veta allt precis just när det sker.

Många med mig såg minns nog för resten av livet direktsändningen 11 september när det andra planet flög in i det andra tornet.

Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet.
Människan behöver tillit, inte blind tillit, men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats.
För så är det ju - trots allt.

De flesta av oss kommer inte att bli offer för terrorism eller gatuvåld....och ändå så låter så många av oss just den rädslan krympa vår värld och vår handlingsfrihet.

Men....säger du nu....det kan ju hända.

Ja visst-allt kan hända.

Men det är mitt i den insikten vi måste lära oss leva.

Vi måste på något sätt bli kompis med vår rädsla.

När den sticker upp huvudet och vill förlama oss måste vi lära oss säga: Äsch är det bara du igen....

Inte låta den sätta på oss fångtröjan.

Det är inte lätt.

Nej tvärtom.

Men det går- nästan alltid.

På insidan av min garderob har jag texten till en sång som Miklael Wiehe skrivit och även tonsatt!

Ibland får den bli lite av mitt mantra mot rädslan. Den - och Ylva Eggehorns dikt som sitter bredvid på min garderobsdörr.De här två dikterna som båda faktiskt 'är tonsatta Ylva Eggehrns dikt finns i Psalmboken.

De får vara morgonens kloka ord idag!

Och med dem önskar jag DIG en riktigt fin söndag,

"Var inte rädd mitt barn
Allt blir som det ska va
Trots skuggorna som ruvar
och farorna som lurar
så lovar jag att allting ska bli bra

Var inte rädd mitt barn
Vi hittar snart tillbaks
Det finns en väg i mörkret
i dimmorna och töcknet
Jag lovar dej att natten ska bli dag

Jag är den bro
som orkar bära dej
Jag är den hamn
där du är trygg
Jag är den eld
där du kan värma dej
Jag är den famn
som ger dej skydd

Var inte rädd mitt barn
Vi kommer dit vi ska
På andra sidan natten
finns gryningen och skratten
Jag lovar dej att allting ska bli bra

Var inte rädd mitt barn"
******************************

" Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår.

Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit. "

I morse vaknade jag efter en orolig natt.

Kände mig så ledsen när jag somnade att det faktiskt störde sömnen hela natten.

En och annan av er som läser mig har kanske sett att jag nämnt en konstaterad  synskada.

Ja - det är mer än så- det är en tilltagande synskada och jag vet inte var det

kommer att stanna....

Visst har ordet blind flugit förbi i mitt huvud strax innan jag somnat på kvällen även förut.

Men inte med sådan kraft som igår.

Ordet gav mig panik och rädsla.

Allt det där vi inte vill ha.

Jag har tänt lampan många gånger inatt och konstaterat att jag ser allt men inga detaljer.
 Jag  ser allt som finns i rummet när jag tittar åt olika håll, men jag ser inte allt på en gång.

Jag vet att det som händer med min syn kommer att påverka  arbetsliv, fritid, familjeliv-ja allt.

Hur ska jag göra med det?
Ska jag låta hoppet fara  - nej absolut inte - då vore det inte jag...jag  klamrar mig fast vid mer eller mindre hoppfulla hopp.

Hoppas måste man - annars är risken att man slutar leva.
När ska forskningen komma så långt att den kan ta bort dimman....var och när kommer den begåvade ögonkirurgen som närmast kan göra under?

  Men om forskningen aldrig når dit  - om den begåvade kirurgen inte kommer, inte finns, om ingen kan.... inte kommer, om boten inte finns? Vilket ju faktiskt är det mest verklighetstrogna scenarriot för allas vår framtid. vi som håller på att tappa synen. Då kommer jag ju att vara synskadad resten av mitt liv.

Går det att försonas med den tanken?

Ja det måste gå....men just nu är jag i en fas av sorg - och även sorgen vill bli uttryckt.

Och det är bara om jag lyckas göra det som det kommer att finnas plats för att försonas även med den mest fruktade framtidsbilden.
Att mina ögon inte längre kan se någonting annat än i bästa fall skillnad på dag och natt.

Jag vet att det finns inre ögon - och skulle mitt ögonljus gå den väg som det nu ser ut som att det kommer att göra - ja då är det kanske för att min inre syn ska bli klarare.

Jag vill inte tänka den tanken än.

Klarar det inte - vill hoppas ett tag till....

Öch just nu är jag bara ledsen.......

Så magiskt det sena kvällsljuset är!

Det är knappt att mörkret fallit innan man anar gryningen igen!

Några mycket korta - snabbt flrsvunna veckor i juni.

Det är dessa veckor som vi just nu befinner oss i som Harry Martinsson skrev så vackert om i sin dikt: Juninatt: