för dikter    


I en av mina allra tidigaste anteckningsböcker för dikter -  hittade jag ett par av Sandro Key Åberg.

Jag gillade honom en period men tyckte senare att det var för brutala dikter han skrev.

På senare år har jag återvänt till honom.

Han blev inte så gammal Sandro. Han dog 1991  och om jag fattat rätt var han inte mer än i 60-års åldern.

Den här dikten kommer till mig nu och då numera.

På 70-talet var jag förstås på tok för ung för den.

Men den måste ändå sagt mig något, eftersom jag präntat ner den med skolflickstextning i anteckningsboken.

De flesta av Sandro Key Åbergs dikter var korta. Så också denna.

Livet bläddrar snart

igenom dina år.

Du har några fjädrande

och löpstarka år att glädjas åt,

innan hjärtat får marmelad i knäna

och åldern drar ner sin ridå!

Så fantastiskt att det finns dikter.

Det är alltid en högtidsstund - nästan helig - för mig när jag öppnar någon av mina otaliga diktböcker.....ibland sökande efter en speciell text - ibland på måfå - för att bli överraskad....

Vad vore livet utan det!!!

Just idag vill jag dela med mig till DIG- en dikt av Tomas Tranströmer....

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.
Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra
procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans
än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får
se en skymt av Den
Oidentifierade –
gå förbi dem!
Tomas Tranströmer

Om det är något som ibland kan få mig lite ledsen  så är det att jag inte på riktigt upptäckte poeten Birger Franzèn innan hans stund på jorden nått sitt slut.

Hade velat sitta i tystnad eller samtal - i inspiration och delandet av kärleken till orden, en stund någon gång....men hans ord finns kvar - hans diktning lever.

Här kommer en dikt av honom att tänka på - ofta!

Vi ska vara rädda
om varandra -
om vår vänskap
våra möten i visor
i ord och tankar
även de outtalade
det knappt medvetna
i ett stråkdrag
i ett hjärteslag
i en trasig värld

Vi ska vara rädda
om varanda -
rädda om livet
det icke födda
det sköra livet
som ska blomma
en sommarmorgon
och lägga sin krans
på vår längtans
dolda gravar

Vi ska vara rädda
om varandra -

Birger Franzén

 



Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,

som ett träd har sina årsringar.

Det är summan av dem som är ”jag”.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,

jag känner av mina tidigare

                                                  



                              Tomas Tranströmer

Jag tror på livet
även då jag tvivlar
ty i grunden
är livet oförstörbart

det enda jag tvivlar på
är människan –
på vår goda vilja
på vår förmåga
att se konsekvenserna
av vårt handlande
när vi förgiftar jorden
och luften och haven –
när vi kapprustar
i blint raseri
och byter ut kärleken
den levande kärleken
mot det kalla hatet

jag tror på livet
men inte på människan
- fast nog ville jag

Birger Franzén

Idag - den 3 november är det på min plats på jorden 1+ och Hubert och Hugo har namnsdag och med tanke på temperaturen så  behöver de vantar om de ska ut och hissa flaggan.

Hubert är ett forntyskt namn sammansatt av två ord som betyder "håg" och "ljus"

Cirka 1 429 män bär namnet i vårt land.

Hugo är en kortform av det tyska namnet Hubert och har alltså samma betydelse.

Ett namn som blev populärt genom Maria Gripes böcker om Hugo.

Idag finns cirka 19 500 pojkar och män som bär detta namn i vårt land.

Stort grattis till Hubert och Hugo - och till DIG som har födelsedag idag!

¨¨

De gamle
gjorde alltid ett tillägg
tänker jag på nu
när man talte med dom
om tid framöver
- om man lever då -

Det tar lite tid
att tänka om
att tala och tänka
som dom
- om man lever då -

Nu som först
förstår jag de gamle
- som varande en av dom
Reservationen finns där nu
även om den blir
outtalad -
framtiden finns bara
kortsiktigt
- en månad eller så
möjligen
- om man lever då -

Birger Franzén

Jag leker och går i skolan
och har det bra

mat får jag varje dag

men på kvällen tänker ja

hur det var då

när mormor bodde nära

och mamma skratta  jämt

än fast hon måste bära

min sjuka lilla bror

som en dag låg så stilla

när de bombat vårat hus

jag längtar dit

och mitt hjärta finns kvar

fast inte huset står

och en gång kommer jag

jag vill bli läkare
som kan hjälpa

Denna dikt är skriven av Abir som kom till Sverige som flykting i augusti 2015 tillsammans med sin mamma. Den finns också i Frivilligcentralens tidning Frivillignytt.

Abir har just fyllt elva år.