Man kan fråga sig om vi behöver alla de gränser vi har satt upp?

Gör så och inte så....så gör man bara inte...så tänker man bara inte...

Självklart behöver vi gränser i olika avseenden.

Så att vi inte gör illa oss, ssjälva eller gör illa någon annan.

Bara det som vi själva gör med oss själva… så mycket, så ofta… så gediget, det vi gör med oss själva.

Begränsar oss!
Utestänger oss från det som är det stora äventyret - livet!

Det där livet som vi drömmer om.

Den värld vi uppfattar oss se bygger på de ramar vi själva tillverkat eller tagit till oss av andra.

Det är kanske svårt att tro att det är vi själva som inte tillåter oss att se mer än det vi mentalt klarar av att tro på.

Det övriga filtrerar vi själva bort!?

Visst är det nödvändigt att hålla sig till vanor och rutiner för att livet skall fungera på ett rationellt sätt.

Det är inte de gränserna eller vanorna jag avser.

Om vi bestämmer oss för att fokusera på  det lilla, så fastnar vi i det lilla och nära perspektivet.

Om vi bara ser till det stora perspektivet så kanske vi missar detaljerna i nuet, där allting pågår.

Vad du väljer att tro på är helt och hållet din sak.

Var och en har sin väg att vandra.

Jag tror att jag vågar säga att jag följer delvis en väg som andra har gått före mig men jag har gjort en egen för mig unik variant av den.

För mig är livet ett äventyr - och jag vill hinna med att se och uppleva det jag möter utan att titta bort för att något inte passar in i min världsbild.

Kanske gör det livet oförutsägbart.

Men så är ju livet.

Vi gör upp planer och vi sätter upp gränser.

Och så kanske vi inte är med längre när det kommer till att planerna ska förverkligas.

Och vi är bara delvis med - om gränserna vi satt upp för oss själva är ett alltför effektivt filter.