Det har sagts om några av våra mest framstående regissörer, Ingemar Bergman och Colin Nutley att en unik förmåga de haft när det gäller Igmar bergman och har när det gäller Colin Nutley, är att de förmår skådespelaren att ge det bästa.
Då man tänker Bergman kanske man först och främst tänker tungsinne, svårmodighet och oändliga själsdjup.
Det skådespelare säger är att han hade en fantastisk förmåga att ur dem plocka fram det bästa och förmågor de inte hade en aning om att de besatt.

Tänk att få en sådan beskrivning om sig själv!

Att man kan plocka fram förmågor ur människor som de inte ens själva visste att de hade!!!

Vilken underbar egenskap!

Vi är inte alla regissörer.

Men jag tror att om vi i möten med andra människor försöker få dem att ta fram det de har inom sig - hjälpa dem att växa- så växer vi själva och inser att vi har en unik förmåga.

Jag tror att det vi människor har allra svårast för är tilliten till vår egen förmåga - och till andras.

Om vi lär oss att se våra egna möjligheter kan vi på samma sätt se andras.

Vad är egentligen tillit?
Det finns fler utbildningar än vi kan räkna till som pratar om tillit - och ändå tror jag det är så enkelt som att acceptera att vi är mycket starkare än vi tror.

Att vi har betydligt fler förmågor än vi känner till.

Och att vi klarar mycket mera än vi tror.
Om vi vet att rädsla är motsatsen till att tillit - och vi bekämpar våra rädsklor genom att utmana dem - och inse hur starka vi är tror jag vi ska inse hur oslagbara vi är.

Kanske är det en kris största och viktigaste budskap till oss.

Du klarade det här - nu vet du att du klarar betydligt mer än du visste.

Och så växer tilliten till att vi är fantastiska och unika!

DU är fantastisk och fullständigt unik!

Bär de orden med dig ut i dag!!

Allt längre blir skuggorna, när höstsol 
går i kanten,
nu höstlöv målats med lätta penseldrag.

Mellan molnen genom gluggarna höstsolen 
tar chansen
att ge oss en glimt utav höstens behag.

Om än vi saknar sommaren så vill vi ändå se
vad en höstsol har att bjuda på.

Om allt en sommar hade av fägring åt oss ge
det kan vi meditera om när mörket 
faller på.

Så vilsam kommer skymningen när höstkväll 
stänger grinden
till dagen som var grå och nu går in i natt.

Nu genom kala grenar rasslande 
går vinden
när löven lagts till ro över vissnad blomrabatt.

Nu åter gått en sommar å dagen går 
mot hösten
med himmel som är hög och lyser blå,
ej längre ängar blommar, men vi kan 
finna trösten
i dagar som är vilsamma och grå.

Det är för oss en lisa att låta tanken gå
tillbaks till sedan länge svunnen dag,
få sitta blott å drömma när mörkret faller på
då lågan uppå hällen lyser svag.

Så vilsam kommer skymningen när höstkväll 
stänger grinden
till dagaen som var grå å nu gått in i natt.

Nu genom kala grenar rasslande 
går vinden 
när höstlöv lagts till ro över vissnad blomrabatt.

Läste den här dikten i en tidning men kunde inte hitta något namn på poeten.