Alltid tidigt uppe - men idag lite tidigare än vanligt.

Ska åka på bussresa med frivilliga.

Inte alla  - men ett fyrtiotal har anmält sig att följa med.

Eftersom det är en vardag blir det inte lika många som när vi rest på en helg.

Det ser ut som att naturen gör vad vi ville för att göra resan till en fin upplevelse.

Solsken är utlovat!

Det brukar alltid vara härligt att få en hel dag med några av våra fantastiska frivilliga, så jag ser fram emot dagen.

Och hoppas att jag inte glömt något.

Och att bussbolag och restaurang och café ska göra allting rätt!

Nr jag skrev ihop denna rapport inför etn kurs i familjestöd som snart ska hållas här på Frivilligcentralen tänkte jag att det kunde vara roligt för mina kära blogg-vänner att få ett konkret exempel på vad som sker här.

Detta är vad vi kallar ett kontinuerlig uppdrag.

Inom samtliga områden tillsammans har vi 134 pågående kontinuerliga uppdrag.

Alla namn och lite annat är kodat

Laila kom till oss på Fc med sina två barn på vårvintern 2008.

Hon hade tagit sig ur ett misshandelsäktenskap men kände sig ensam och utsatt.

Barnen var då 8 respektive 9 år gamla.

Hon ville ha hjälp i första hand med att hämta barnen från skolan varje dag.

Ganska snart kom Ulla in i bilden.
Hon kom att fungera som mycket mera än att hämta på dagis.
Hon och så småningom hennes man blev en slags trygga morföräldrar som fanns för både mor och barn.
Ett par i Lailas ålder, Patrik och Helena har blivit umgängesvänner och också en extra hjälp med barnen.

Eftersom Laila fick sitt första barn redan som 17-åring saknar hon gymnasiekompetens.
Påhejad av sitt nätverk fråån oss började hon på Kom-Vux och två år senare hade hon sin gymnasiekompetens.

Ulla och hennes man har haft barnen en hel del helger och Patrik och Helena har blivit lite av en slags "extrafamilj de oclså.
Dessutom har Laila och  barnen varje jul firat hos Ulla med make.

Idag  hösten 2014 finns båda paren kvar runt Laila och barnen.

Idag är de två flickorna 13 respektive 14 år.
Det går bra för dem i skolan och de har gott om kamrater.

Mamma Laila läser på lärarutbildningen och har nu bara en termin kvar innan hon är färdig grundskolelärare för 4-6.

Igår morse hade jag en hel grupp från SFI (Svenska för invandrare) på besök på min arbetsplats!

De hade gått en tid i skolan och var riktigt bra på svenska.

Anledningen till att de var där var att de ville få information om verksamheten.

Kanske tänker man att de ville få veta vad de kunde få hjälp med.

Och visst...det fanns några få frågor om detta.

Men framför allt ville de hjälpa!

Besöka äldre som de hört ofta satt ensamma.

Ta med på promenad.
Finnas till för den som är ensam och gammal som en av dem sa.

Så fel vi tänker ibland.

Vi tänker att vi ska hjälpa dem som kommer nya till vårt land.

Medan de har stora resurser som de vill ställa till vårt förfogande.
Tar vi emot det?

ja det är just den stora frågan jag har gått med inom mig efter mötet med all denna goda vilja.

Redan i Bibeln kan man faktiskt läsa att man blir gladare av att ge än av att få. Apostlagärningarna 20:35.

Och var och en av oss som gjort något för någon annan - eller givit en grej som vi vet att någon större nytta och/eller glädje av - har upplevt det.

Nu börjar till och med vetenskapen fastslå att det är så.

Hörde om en amerikansk undersökning.
Kanske du också hörde det?

 Man gav pengar till studenter.

Några fick behålla sina pengar och några andra fick som uppgift att köpa presenter till någon annan.

De som fått den uppgiften visade sig må bättre och vara gladare  än de som fick behålla pengarna.

Bevisat!
Det som varje givare redan visste!

Det är fantastiskt att vi fungerar så.

Jag satt häromdagen och samtalade med en av våra frivilliga.

Hennes uppdrag är att gå hem till en gammal kvinna som sitter ensam hela dagarna i sin rullstol.

Antingen fikar de tillsammans där vid köksbordet.

Men är det vackert väder går det ut och tar en fika nånstans.

Ibland åker hon hem till henne en lördag och lagar lunch.

Hon har ju annars bara de folielådor som hemtjänsten tillhandahåller.

När man värmer dessa i mikron känns knappast något aromatisk matdoft som retar aptiten.

Men när denna frivilliga står vid spisen i det lilla köket - då sprider sig den goda matdoften och matstunden blir en gemensam högtid.

Så pratar de förstås med varandra....studentskan som nyss fylklt 22 år och den gamla damen som får 89 ljus på sin tårta nästa gång hon fyller år.

Efter ett sånt samtal sa den unga frivilliga att det betyder så mycket för henne att få all den livserfarenhet och livskunskap som hon får i dessa samtal.

Den gamla damen svarade: Det var den finaste present du kunde ge mig! Då behövs ju också jag!

Det gör mig så glad att du tycker så!

Vi behöver varandra - men vi behöver kanske framför allt behövas!

Som när solen går i moln
förmörkas din själ
och likt vatten i kupade händer,
sipprar mellan fingrarna
så länsades ditt inre

Ett gäng glada frivilliga som tar sina första steg i processen att bli frivillig.

Demens stod det på schemat i gårkväll.

Så nu har de lärt sig massor om detta.

Så här börjar det kompåendium som Demenscoordinatorn från kommunen delar ut och som undervisningen utgår ifrån.

"Precis som alla andra känner den dementa ett behov att trygghet, av att lyckas, bli berörda, känna närhet, känna att dom är en egen individ.

Dementa kanske inte kan definiera sina känslor med dom reagerar ändå.

Alla människor är olika och det är viktigt att man inte drar alla över en och samma kam bara för att dom lider av samma sjukdom

Precis som alla andra känner den dementa ett behov att trygghet, av att lyckas, bli berörda, känna närhet, känna att dom är en egen individ."

Jag har ett underbart arbete där jag får möta många människor från de mest skiftande omständigheter.

Även från de mest skiftande världsdelar eftersom vi arbetar mycket med integration här på Frivilligcentralen.

Idag hade jag ett möte med en mamma från Sudan och hennes lilla fyraåring.

De har länge väntat på att pappa ska komma, men de har inget hört från honom på över ett år.

Innan de tvingades fly arbetade hon som sjuksköterska på ett sjukhus i Tabarak Allah i Sudan.

Denna mamma känner sig helt isolerad i verige.

De enda hon pratar med är människor på Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

De har inte en enda "vanlig" kontakt.

Hon är orolig för sin man och har ingen att prata med.

Mörka minnen av det som hänt i hennes hemland.

Sudan är ett land märkt av decennier av krig.

Efter några år av fred trappades åter våldet upp igen inför den delning av Sudan - till två nya stater - som skedde den 9 juli.

Jag träffade denna mamma och hennes lille son redan för någon månad sedan.

De vilel ha kontakter.

Människor att dela en måltid och ett skratt med.

Nu har jag lyckats hitta en äldre kvinna som kan bli en slags mormor - och en kvinna i mammans egen ålder.

Idag mötte hon dem båda.

Igår och i förrgår mötte hon dem en och en.

Nu gällde mötet att planera deras kontakter.
Det var underbart att se den förvandling som skett i hennes ansikte.

Glädjen fullkomligt lyste om henne - och innan mötet var över satt fyraåringen i "mormors" knä.

Jag känner mig så oerhört pririterad som får vara med om såna här underbara möten.

Och förstås över att det finns människor som är villiga att ta till sig en främling som vän.

Dessutom vet jag att det kommer att tillföra dessa båda kvinnor oerhört mycket!

Vi lever i en hård värld.

Men här och där lyser det som små ljus.

Från människor som ger godheten och omsorgen om andra människor utrymme i sitt liv.

Lite sorgligt just nu.

Byrån mot Diskriminering som vi delat hus med i 11 långa år flyttar till ny adress.

Vi har delat många morgonfikan och haft många möten angående ""vårt" hus.

Vi fortsätter förstås att samarbeta - men det blir ju inte på samma sätt.

Nu får vi se hur det går med den begäran vi har gjort till kommunen om att få utnyttja även övervåningen till en låg tilläggskostnad på den hyra vi redan betalar.

Vi behöver utrymmet men har ont om pengar som de flesta ideella föreningar har.

Så kära läsare - håll nu alla tummar för att kommunen ska ge ett postitvt svar - eller rättare sagt - ändra sitt negativa svar!

Så att vi på Frivilligcentralen kan utföra vårt uppdrag att minska ensamhet och isolering ännu mera effektivt´i framtiden.

Igår hade jag ett möte med en kvinna som berörde mig starkt.

En kvinna - som mitt i en turbulent tid med karriär som mer eller mindre det enda intresset i livet vågade fråga sig själv om hennes liv såg ut som hon ville att det skulle göra.

Kände hon livslust och mening.

Visst - hon kunde köpa det hon ville ha - resa i princip dit hon ville på semestern, eftersom hon hade en hög lön - men var hon tillfreds?

När den frågan väl var ställd började den leva sitt eget liv inom henne.

Hon försökte slå bort den - men den kom igen!

Och ledde till att hon en fredag för två år sedan, ganska sent på min arbetsdag stormade in på Frivilligcentralen och sa: Jag vill göra något för någon annan. Jag har allt - men jag är fattig på människor.
jag ska gå ner i arbetstid och kliva ner ett pinnhål på jobbet...för nu vill jag börja leva.

Idag - två år senare är hennes make-up inte lika perfekt - och jag undrar om hon inte till och med hade en liten fläck på sin jumper...

Men det är naturligt för en mormor.

Det har nämligen blivit hennes uppdrag att vara mormor i en familj med fyra barn i förskoleåldern och där det bara finns en förälder.

Jag frågade: Tycker du att du lever nu?

Hennes stora leende var svar nog - och orden: "Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv mått så här bra

Firade födelsedag igår - med fyra härliga kladdande ungar vid bordet. Har aldrig som vuxen haft en bättre födelsedag! Och nästa helg ska vi baka saffransbröd och pepparkakor - och ett pepparkakshus....har du någon mall?....och du - gissa om jag plågar mina arbetskamrater med historier om och foton på "mina" barnbarn!"""

Det är inte bara "mottagaren" den som får en hjälpande hand genom den frivillige som mår bättre- även den frivillige får en ny mening i sitt liv

Det är det vi gör när vi börjar bry oss om varandra vi människor - vi för in en ny mening i varandras liv!