Ofta möter jag människor i mitt arbete som knutit handen hårt om oförrätt.

Detta har gjort dem till bittra och ensamma människor.

Få saker känns så sorgligt som att se hur åratal av människoliv gått förlorat - kanske för en liten oförrätts skull.

Ett liv som kunde sett helt annorlunda ut har blivit knotigt och förtorkat.

En kvinna jag hade flera samtal med frågade mig en gång hur jag kunde vara så lugn och trygg.

Jag svarade att jag tror på en förlåtande Gud - som vill att vi ska förlåta för vår egen skull - så vi blir fria.

Hon berättade en tid senare att hon upplevt vad som stod i vägen för hennes lugn och trygghet och självklara tro.

En hundralapp - som någon lånat och aldrig lämnat igen.

Den hade fått växa sig stor och förgifta hela hennes varelse.

Med den insikten bestämde hon sig för att förlåta - släppa taget om den eländiga hundralappen.

Nästa gång vi sågs sa hon: "Inte visste jag att nyckeln låg hos mig själv."

Men så är det  - vi har fakltiskt nyckeln till trygghet och frid i våra egna händer.

Nyckeln heter: "Förlåt dem som är skyldiga till att ha sårat dig"

Att förlåta är faktiskt viktigare än att bli förlåten om vi ska må bra.

Att förlåta är kärlek.

Att förlåta är att släppa sig själv fri.

Att förlåta är som att se molnen skingras på himlen och låta solens värme och ljus stråla in i min själ.

Att förlåta är att släppa det krampaktiga taget om det som var.

Det är omöjligt att leva  här och nu utan att förlåta.

När jag förlåter någon skapar jag frid både inom och utom mig.

Att förlåta är att öka sin egen inre fond av kärlek.

Kärleksfulla människor lever i harmoni med sig själva och med människor omkring dem.

Som barn är vi öppna för att förlåta -.

Ibland tänker jag när jag ser ett nyfött barn att man upplever hur den här lilla nya varelsen kommer från Vishetens källa.

De är inga oskrivna blad.

De bär med sig en enorm vishhet.

Men undan för undan försvinner den.

Jag tror - att om vi börjar förlåta så återerövrar vi bit för bit den vishet som vi fick med oss som födelsegåva.

Läser i DN att 2007 lovade Barn och äldreminsister Maria Larsson att man inte ska vräka några barn i Sverige.

Idag - sex år senare har ytterligare 3000 barn kastats ut från sitt hem genom Kronofogdens försorg.

Däremot är det bara hälften av Sveriges kommuner som genomför vräkningar av barn.

Om ena hälften inte gör det så visar det ju att det är möjligt att undvika detta.

Kolla på kartan hur din kommun gör - och försök påverka i en bättre riktning om det fortfarande vrräks barn i din hemkommun - och läs artikeln här

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något.
Om vi alla gjorde något, skulle vi tillsammans klara allt.

Robert L Schimmel