Vår pyttelilla röda soffa....men vi får plats båda två.

Det lilla lilla köket....  

Att leva i nuet - idag - i just det ögonblick som är just nu.

Det är något jag ofta skriver om.

Men just idag vill jag faktiskt att öägonblicken ska gå fort.

På grund av en inflammation i käkbenet har jag gått igenom en liten operation för att öppna och skrapa bort inflammationen.

Nu värker det!

Som värsta sortens tandvärk gånger fyra.

Det ömmar och det blöder.

Nej, det är inte synd om mig.

Men det är lite jobbigt att vara jag idag.

Så därför vill jag att tiden ska gå snabbt tills det har läkt lite grand i alla fall.

Men jag har något att lära av den här dagen.

Många människor har alltid svåra smärtor.

Tanken på dem gör mig ödmjukt tacksam över att få uppleva lite av det - för att min insikt och förståelse ska öka.

Och jag har det väldigt bra här i vår lilla lilla etta.

Imorgon lämnar vi nycklarna till huset.

Det känns bra nu!

Även om avskedet var tårfyllt.

Tacksam för tiden jag fick leva där.

Tacksam för att få pröva på att leva trångt.

Och - förstås oerhört tacksam för den lägenhet som vi ska få se för första gången på lördag förmiddag.

Trots att inget finns i kök och badrum 'ännu.

Men det kommer att kännas bra att inte bara ha bilder i en pärm på något som faktiskt inte alls fanns när vi bokade....ja inte annat än grunden...

Det finns ingen upplevelse från vilken man inte har något att lära.

När man inte längre lär sig något upphör man att leva i varje meningsfullt avseende.

Och meningen med livet är ju när allt kommer omkring, att leva det, att smaka det, till det yttersta, att sträcka sig ut, angelägen och utan fruktan, mot nya och rikare upplevelser.....

sa Eleonor Roosevelt...och instämmer jag i