Ofta möter jag människor i mitt arbete som knutit handen hårt om oförrätt.

Detta har gjort dem till bittra och ensamma människor.

Få saker känns så sorgligt som att se hur åratal av människoliv gått förlorat - kanske för en liten oförrätts skull.

Ett liv som kunde sett helt annorlunda ut har blivit knotigt och förtorkat.

En kvinna jag hade flera samtal med frågade mig en gång hur jag kunde vara så lugn och trygg.

Jag svarade att jag tror på en förlåtande Gud - som vill att vi ska förlåta för vår egen skull - så vi blir fria.

Hon berättade en tid senare att hon upplevt vad som stod i vägen för hennes lugn och trygghet och självklara tro.

En hundralapp - som någon lånat och aldrig lämnat igen.

Den hade fått växa sig stor och förgifta hela hennes varelse.

Med den insikten bestämde hon sig för att förlåta - släppa taget om den eländiga hundralappen.

Nästa gång vi sågs sa hon: "Inte visste jag att nyckeln låg hos mig själv."

Men så är det  - vi har fakltiskt nyckeln till trygghet och frid i våra egna händer.

Nyckeln heter: "Förlåt dem som är skyldiga till att ha sårat dig"

Att förlåta är faktiskt viktigare än att bli förlåten om vi ska må bra.

Att förlåta är kärlek.

Att förlåta är att släppa sig själv fri.

Att förlåta är som att se molnen skingras på himlen och låta solens värme och ljus stråla in i min själ.

Att förlåta är att släppa det krampaktiga taget om det som var.

Det är omöjligt att leva  här och nu utan att förlåta.

När jag förlåter någon skapar jag frid både inom och utom mig.

Att förlåta är att öka sin egen inre fond av kärlek.

Kärleksfulla människor lever i harmoni med sig själva och med människor omkring dem.

Som barn är vi öppna för att förlåta -.

Ibland tänker jag när jag ser ett nyfött barn att man upplever hur den här lilla nya varelsen kommer från Vishetens källa.

De är inga oskrivna blad.

De bär med sig en enorm vishhet.

Men undan för undan försvinner den.

Jag tror - att om vi börjar förlåta så återerövrar vi bit för bit den vishet som vi fick med oss som födelsegåva.

Läser i DN att 2007 lovade Barn och äldreminsister Maria Larsson att man inte ska vräka några barn i Sverige.

Idag - sex år senare har ytterligare 3000 barn kastats ut från sitt hem genom Kronofogdens försorg.

Däremot är det bara hälften av Sveriges kommuner som genomför vräkningar av barn.

Om ena hälften inte gör det så visar det ju att det är möjligt att undvika detta.

Kolla på kartan hur din kommun gör - och försök påverka i en bättre riktning om det fortfarande vrräks barn i din hemkommun - och läs artikeln här

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något.
Om vi alla gjorde något, skulle vi tillsammans klara allt.

Robert L Schimmel

Om detta ber jag:

att kunna lyssna
inte bara höra

att se istället för
att stirra mig blind

att vara närvarande
i varje ögonblick

att våga omfamnas
av förändringen

att glömma kontrollen

och våga följa
impulsen

ha tillit

till de processer
livet möter med

Kaela

European Cockpit Association, som representerar piloter inom EU, har genomfört en undersökning där fyra av tio piloter svarat att de någon gång somnat under en flygning.

Var tredje av dessa uppgav att de vaknat till och upptäckt att även kollegan sov.

Idag kan piloter arbeta 18 timmar i sträck enligt. ECA säger att det ju faktiskt kan innebära att de är vakna 22 timmar i ett sträck.

Så vill vi inte ha det när vi ska flyga.

Vi vill ha en utsövd och vaken pilot vid spakarna.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet

Här bygger min lilla dotterdotter Pixie fyra år pepparkakshus!

Koncentrationen är på topp hos den lilla byggmästaren som ni kan se.

Bilden lånad från AdLibris

Den sista veckan har jag tillbringat flera natt-timmar med Göran Rosenbergs bok: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”

Det är ett fadersporträtt.

Av en far som inte orkade leva vidare med minnena utan tog sitt liv då Göran var 11 år.

Pappan överlevde de grymma upplevelserna i förintelselägret.

Men han orkade inte vara en överlevande.

Boken är skriven på ett sätt som ger intrycket av att Göran samtalar med sin far.

Han kallar honom du.

Personligen är jag väldigt glad för att denna bok kom nu - när många av rösterna som kunde berätta om vad som egentligen hände har tystnat ger Göran nytt liv åt en av dem.

Det är vi honom stort tack skyldiga för.

Jag ska inte skriva mer om handlingen för att inte färga läsupplevelsen för någon annan.

Boken är skriven på ett poetiskt varmt och ömsint språk som i sig är en upplevlese för läsaren.

Även om jag tidigare hört människor berätta om  hur de judiska invandrarna bemöttes i Sverige och av hur den av den tyska statens utlovade gottgörelse för koncentrationslägrets fångar gick om intet, vilket innebar att de misstroddes på nytt - så blir jag lika upprör då jag möter det på nytt här i Görans bok!

Att leva vidare med de bilder den för alltid har på sin näthnna,som  tillbringat åratal i något -  som snällt kan beskrivas som en förgård till helvetet - det kräver en styrka som som inte alla har.

En bok som jag varmt rekommenderar!

Du kan köpa den här