Om vi är uppmärksamma kommer vi att upptäcka att ingen dag är den andra lik.
Varje ny morgon för med sig en dold välsignelse.

Paulo Coelho

Jag brukar ju ibland rekommendera bloggar jag stöter på här i min blogg.

Och det vill jag verkligen göra med bloggen: "Väv av drömmar"

Det jag fick läsa i det avsnitt jag länkar dig till gick rakt in i hjärteroten på mig - och gav upphov till många tankar som kanske så småningom kommer att leda mig till nya sätt att tänka lite här och där.

Vi talar ofta om våldet.

Vi tycker oss se att det ökar och att det dessutom blir råare.

Gärna säger vi det meningslösa våldet.

Och det är ju något som de flesta av oss tycker.
Att allt våld är meningslöst.

Men i "Norran" läser jag om en norsk psykoterapeut, Per Isdal, som talar om att vi måste se sammanhangen bakom våldet.

Kanske är det så att våldet (i alla fall ibland) har ett budskap till oss.

Läs artikeln här

I en artikel i Dagens nyheter läser jag om Cecilia som hade ett ansvarsfullt jobb på en storbank men som insåg att det inte var vad hon ville med livet.

Alla övetrtidstimmar och ett högt tempo förutom hennes livs viktigaste roll som småbarnsmamma drev henne in i en utmattning som gav henmne tid att tänka efter.

Idag arbetar hon med något helt annat.

Ett jobb med hjärta i skulle man kunna kalla det för.

Kanske är det vad vi alla behöver!

Ett jobb där vi känner att det vi gör har en avgörande mening för andra.

Jag rekommenderar artikeln

Som i förväntan
ligger markerna
bundna av vinterkyla

med en
vårsång
darrande
under sitt vita täcke

den som vandrar
i skymningen
kan höra dess toner...

Kaela

Den största risken i livet är att aldrig ta en risk.

 Okänd tänkare

Bild lånad från Bokia

I tisdags genomgick jag en mindre operation.

Det gav mig extra timmar som jag kunde ägna åt att läsa en bok som legat ett tag bland mina olästa böcker.

Varje gång jag tagit i den har det känts som att jag inte riktigt orkade med den.

Och det visade sig att min aning var rätt.

Krsitina blev sexuellt utnyttjad av sin egen far.

(Den far hon flyttade till vid fjorton års ålder eftersom hon och modern inte kom överens.)

Så småningom skulle detta resultera i att hon födde två barn som han var pappa till - alltså - både pappa och morfar - och hon hade själv samma pappa som sina barn.

De gräsliga minnen som barndomen och ungdomen givit Kristina varvas med myndigheters dokumentation kring hennes fall  - och hur hon mår idag.

Man vägrar nästan tro att det är sant.

Och tanken bävar när man funderar hur många barn får uppleva detta just nu!

Boken innehåller också en svidande kritik av socialtjänstens och andra myndigheters fumliga hanterande.

Man kanske kan tycka stundtals att kritikern till och med är lite väl svidande.

Men då ska man komma ihåg att en av författarna är den som hela tiden fick bära följderna av fumligheten.

Ibland känner jag igen det som skrivs från Dave Pelzers bok "Pojken som kallades Det."

Det hände i en svensk storstad.
Ingen såg vad som pågick under fyra år.

För att de inte vågade se?
Eller för att sanningen var så gräslig att ingen kunde tro att det var så illa?

Boken är tillfälligt slut på AdLibris men man kan sätta den på bevakning.

Inbunden (och mycket dyrare) finns den dock på Bokia